Maria - Ett norrsken i Linköping

För nån dag sedan hittade jag min "dagbok" från Irland.. eftersom jag bara var där i 3 veckor så skrev jag inte särskilt mycket.. men allt jag läste fick mig att minnas.. och det fick mig att minnas så mycket.. Jag vill tillbaka till Ennis.. inte till au-pairandet för det var inget för mig, vilket jag vet nu, för jag har provat. :) Men Ennis gillade jag.. jättemycket.. alla färgglada hus, alla glada människor.. det kom en tant fram till mig och bara talade om att hon tyckte att jag hade så fint hår.. sånt gör en glad.. å andra sidan var det mycket udda folk också som alltid ville titta på tvillingarna.. och de var ju så söta, och så lika mig så det var ju inte sant.. konstigt.. sen när de fick veta att jag inte var mamma till dem så sa alla: God bless them, och sprang iväg... Underligt folk det finns.. :P Eller när tanten på socialkontoret dumförklarade mig och frågade gång på gång på gång ifall jag var säker på att Lindgren var mammas flicknamn, iiiiinnan hon gifte sig.. och var jag säker på att jag också hette så? Eller kanske den 2åriga pojken som, när vi skulle mata ankor, tog tillbaka brödbiten från en duva och stoppade den i munnen... great.. :P Eller varför inte den 4åriga flickan som fick spader om hon inte hade rätt färg på kläderna... Ja.. minnen, minnen, minnen

Sen är jag tydligen en sån där människa som ser ut som att jag vet vad jag håller på med. Var i världen jag än är så stannar folk mig och frågar efter vägen.. ser väl inte ut som en mördare då, men det gör ju inte så mycket... Jiiiisses.. jag har ju lokalsinne som en lergök.. skrämmande.. men det gör väl inget om man ser lite världsvan ut. ;)

Nä.. undrar vad vi ska äta till middag? Älskling kommer inte hem förrän efter 18.00..

Jag vill åka utomlands!