Maria - Ett norrsken i Linköping

Jag mår verkligen fortfarande skitdåligt. Idag finns det dessutom en molande huvudvärk där också, som säkert kommer sig av att jag inte fått sova så mycket som jag borde de senaste nätterna.. Imorse vaknade jag 9.30 av att Kasper viskade: Jag älskar dig, i mitt öra. Gulligt? Ja. Praktiskt när man vill sova? Nej. Iaf så kom jag på då mitt i allt att vi antagligen inte hade något bröd hemma, så Kasper, som den ängel han är, cyklade iväg till affären medan jag låg död på soffan. Förstår inte detta. Om det håller i sig går jag ingenstans imorgon utan försöker kurera mig så jag kan vara fit for fight på tisdag eller onsdag istället.. Skit också. Jaja.. hur som helst så var Kasper borta ett himla tag, men när han kom hem ringde han på dörren. Stackars stackars Maria var tvungen att kravla sig ur soffan för att öppna dörren, muttrandes skall tilläggas över den lata pojkvännen som inte ens kunde låsa upp dörrjäveln själv. Muttret försvann snabbt.



För första gången någonsin under vårt 4 år långa förhållande kom hjärtat med rosor. Eller, inte första gången, men det är första gången som jag inte fyller år eller som vi har årsdag eller nått liknande. Utan den här gången var det för att han tyckte synd om mig som aldrig blir frisk och att han ville visa hur mycket han älskar mig. Snäll pojkvän jag har. :)