. . .

Jag får helt enkelt skylla mig själv.
När jag lägger mig med tomma tankar,
ett svart hål där hjärnan brukar sitta.
Det var jag, inte du
ville jag skrika
men rösten höll inte
utan tystnaden stod sig

Mitt hem var min borg,
min säng var min koja.
Du raserade den
och gjorde mig halv.
Vaggade in mig i trygghet
slängde sen bort mig
värdelös, otrygg och trasig.


En trasdocka, trasig och knasig
Prinsessan på ärtan,
känsligare än någon annan.
Det är inte jag, det är du
ville jag skrika.
Men rösten vek sig
och mörkret tätnade runt sängen
och jag fick rulla in mig i täcket
för att inte känna mig ensam.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback