Maria - Ett norrsken i Linköping

Egentligen är det nog inte bara det att det tänkbara arbetet ligger långt borta från det liv jag ändå skaffat mig som är problemet med det hela. Det stora för mig är att jag ska tillbaka till en plats där jag inte mådde bra, där människor som dömde mig långt innan de lärde känna mig finns och allt kan upprepas igen. Jag är van att hemhemma finns de hjärnspöken jag försökt lämna bakom mig men som brukar dyka upp när jag är där.

 

När jag flyttade till Linköping blommade jag ut, för första gången på riktigt. Här hittade jag de bästa vänner jag någonsin haft och även om jag alltid har haft bra vänner så var det de här som jag behövde. En helt ny stad och jag var på riktigt rädd för att det skulle bli som Uppsala och jag skulle hålla mig på min kant tills jag var färdigutbildad. För den utblomningen tappade jag ett riktigt destruktivt förhållande (stor förlust, really) men det har också fått mig att våga saker, att prova saker, att känna mig trygg med den jag är och vad jag kan.

 

Och så förstörs det lite av att få världens möjlighet att flytta hemhem, och jag vill bara att lönen ska vara så dålig att beslutet tas åt mig, för annars måste jag ju välja alldeles själv.