Maria - Ett norrsken i Linköping

Alltså. Under 10 veckor har jag jobbat med konstant bihåleproblem, rinnande ögon, huvudvärk, ringande i huvudet och en massa annat.. Idag, efter klassrumsbyte.. eller kanske snarare husbyte, är första gången sen jag började jobba som jag har hållt någon slags normal energinivå över hela dagen och till och med känner mig lite trött såhär på kvällskvisten. Ja, första gången om vi bortser från sportlovet då jag andades bättre ju fler dagar som gick..

 

Bloody amazing.

 

Ska bli kul att se vad som händer efter påsk kring det här.

En tanke slog mig igår. Jag har alltid trott att jag är en tyst liten grå mus som inte syns så väl och som ingen lägger märke till. Igår, som sagt, insåg jag att det nog inte var fallet. I alla fall borde det inte vara fallet. Jag har mitt knallröda hår (som i och för sig många har så det kanske inte är ett sånt sätt att stå ut på) men sen har jag också mycket starka färger i övrigt. Mössa, halsduk och vantar är turkosa och min dagliga väska är mönstrad och i världens alla färger. Jag trivs som bäst just nu i min röd- och vitrandiga tröja och köpte så sent som idag strumpbyxor i knallblått och rosa. 

 

På något sätt har det varit en trygghet i att tro att man inte syns. Läste på Nevnariens blogg att de i ett TVprogram sagt att svenskar är för dåliga på paljetter. Riktigt så långt vill jag kanske inte gå men att faktiskt våga ta steget till mer färger, mer neon, mer att synas.

 

Jag är en sån, har jag upptäckt, som folk kommer ihåg ganska snabbt. Jag hoppas att det är en bra sak, det kan man iofs aldrig så noga veta. Men jag vet att folk på campus har frågat efter mig när jag varit borta ett tag. Jag vet att jag känns igen och numer gör det ingenting. Jag älskar mitt röda hår, något jag aldrig hade klarat av i högstadiet. Kanske inte heller i gymnasiet.

 

Insikten av att det är okej att synas borde antagligen ha kommit långt tidigare men jag välkomnar den nu ändå.

 

Uppdrag: Att få blommor av sin pojkvän. Av någon anledning som jag har lite svårt att förstå är det här något många vill. Jag skulle själv hellre bli glad av att få en kaka eller choklad eller att han talar om att han älskar mig, men hey! Vem är jag att döma?

 

Lösning: Hur som haver så ställde jag mig helt enkelt inne på vår yttepyttelillaputtenutteICA här i Johannelund/Linköping och tittade på blommor. Jo, en blomavdelning ska man tydligen ha även om det är en yttepyttelillaputtenuttig affär. Jag valde ut en bukett tulpaner, la dem helt sonika i korgen och sen när det var dags att betala stod sambon för kalaset.

 

Hallå, hur svårt ska det vara? Nog för att jag själv aktivt fick bestämma att nu fan skulle jag ha blommor, jag fick välja dem själv och stoppa dem i korgen... Men han betalade. Alltså fick jag blommor av honom. Han är bra omtänksam min karl.

 

Under vårterminen har man som lärare lov, eller snarare inarbetad ledig tid. Så jag är hemma i Linköping. Spenderar tid med min sambo, lite med vänner, men allra mest med min sambo. 

 

Dock är det läskigaste att jag för första gången sen jobbet började, inte är förkyld eller har ont i huvudet under vardagarna... Nästa torsdag ska jag till företagshälsan hemhemma och försöka ta reda på om det är så pass illa att jag inte borde befinna mig på min arbetsplats eller om det går att lösa på något annat sätt. Som sista utväg kanske jag får byta lokaler med mina elever, men det känns taskigt mot både mig och dem.

 

Nåja, än så länge har jag både jobb.. och lov, så jag är nöjd.

 

Igår var vi på Harrys för musikquiz och det har fan aldrig gått så dåligt. Fast, när två kategorier är One hit Wonders (förjävla gamla one hit wonders) och Smurf-hits så kan man nog inte förvänta sig att det ska gå bra heller...