Maria - Ett norrsken i Linköping

En tanke slog mig igår. Jag har alltid trott att jag är en tyst liten grå mus som inte syns så väl och som ingen lägger märke till. Igår, som sagt, insåg jag att det nog inte var fallet. I alla fall borde det inte vara fallet. Jag har mitt knallröda hår (som i och för sig många har så det kanske inte är ett sånt sätt att stå ut på) men sen har jag också mycket starka färger i övrigt. Mössa, halsduk och vantar är turkosa och min dagliga väska är mönstrad och i världens alla färger. Jag trivs som bäst just nu i min röd- och vitrandiga tröja och köpte så sent som idag strumpbyxor i knallblått och rosa. 

 

På något sätt har det varit en trygghet i att tro att man inte syns. Läste på Nevnariens blogg att de i ett TVprogram sagt att svenskar är för dåliga på paljetter. Riktigt så långt vill jag kanske inte gå men att faktiskt våga ta steget till mer färger, mer neon, mer att synas.

 

Jag är en sån, har jag upptäckt, som folk kommer ihåg ganska snabbt. Jag hoppas att det är en bra sak, det kan man iofs aldrig så noga veta. Men jag vet att folk på campus har frågat efter mig när jag varit borta ett tag. Jag vet att jag känns igen och numer gör det ingenting. Jag älskar mitt röda hår, något jag aldrig hade klarat av i högstadiet. Kanske inte heller i gymnasiet.

 

Insikten av att det är okej att synas borde antagligen ha kommit långt tidigare men jag välkomnar den nu ändå.