Annan blogg

Jag antar att det inte är någon som följer mig alls här längre, men om det mot förmodan skulle vara någon som gör det så har jag en annan blogg istället:
 
www.mariasbokhylla.wordpress.com
 
Där skriver jag mestadels om böcker i och för sig, men det är ju i alla fall något. ;) Har även en facebooksida och en instagram under samma namn. :)
 

Förlossningsberättelse

Två dagar efter beräknad förlossning, på lördag den 18 april, ungefär kl22.00 började jag få ont i ryggen, en smärta jag kände igen och visste brukade gå över efter ett par minuter. Den här gången återkom dock smärtan efter ungefär fem-sex minuter och fortsatte så i intervall. Det innebar att det inte blev mycket sömn utan snarare att jag dåsade till under de få minuter det inte gjorde ont. Vid 1.00 på natten väckte jag Henrik, för då var det någonstans mellan tre och fyra minuter mellan varje värk, även om jag inte riktigt ville tro att det var värkar, eftersom de kändes mer i ryggen än som den klassiska "menssmärtan" som det stod överallt att det skulle kännas som.

 

Som sagt, vid 1.00 på natten väckte jag Henrik med; "vakna, du måste ringa förlossningen för jag har ont som fan." Aldrig någonsin har jag sett honom bli vaken så fort. "Kan du mitt personnummer?" frågade jag och han började rabbla sitt eget... så mycket för vaken. Han ringde i alla fall till förlossningen men de ville hellre prata med mig och det bestämdes att jag skulle ta två alvedon och duscha varmt tills värkarna blev ännu tätare och att jag skulle vila i den mån det gick. Efter alvedon och dusch satte vi oss i soffan med naturdokumentärer för att fortsätta klocka värkar som fortfarande var ungefär i treminutersintervaller. Vid 3.00 någonstans började de glesa ut och blev sju minuter emellan och sen tio. Alltså trodde vi att det var på väg att stanna av och vi försökte sova igen. Det gick lättare för somliga av oss och jag dåsade igen, men den här gången med tio minuters vila. Det fortgick hela söndagmorgonen och jag fick upp och stå när jag hade som ondast. Ibland fick jag också sätta mig på pilatesbollen, allt för att försöka sträcka ut ryggen, det enda som hjälpte. Vid 14.00 tyckte jag att jag hade fått nog och ringde förlossningen igen eftersom värkarna var tillbaka vid treminutersintervall. Då bestämdes det att jag skulle göra samma procedur igen och sen höra av mig vid senast 19.00 för att, om inte annat, åka in och kollas och få starkare smärtlindring så jag kunde sova den natten. 18.30 bestämdes det att jag skulle komma in vid 20.00 och att jag sen antagligen skulle få åka hem igen. Jag var i alla fall väldigt beredd på att åka hem igen men vi tog med oss förlossningsväskan utifall att, lämnade den i bilen och spatserade in på förlossningen.

 

Vi blev hämtade av en barnmorska med rullstol, fast den fick hon gå med tom, för jag ville hellre gå. Jag tror inte att hon trodde att det skulle födas något barn för jag hade inte en värk under tiden. Vi fick ett rum, blev inskrivna och det sattes CTG på mig för att kolla värkarna och barnet.  Där låg jag, och den första värken jag fick visade att bäbisens hjärtrytm gick ner väldigt mycket, ner till nivå röd på skärmen men eftersom ingen kom trodde vi inte att det var så viktigt. Efter, vad jag tyckte, aslång tid (var som mest 40 minuter) kom de tillbaka och kollade ifall jag var öppen, för att få veta om vi skulle åka hem. Här var jag fortfarande helt övertygad om att vi skulle få åka hem med smärtstillande men då visade det sig att jag var öppen 5cm och det var bara att stanna kvar. Hon sa också att de skulle fortsätta hålla koll eftersom hjärtrytmen hade gått ner. Henrik fick gå och parkera bilen och hämta väskan, samt ringa till våra föräldrar och jag lämnades ensam med värkarna. Det var nog den längsta halvtimmen jag varit med om. Sen kom det en ny barnmorska för nattpasset och hon frågade om smärtlindring. "Ge mig allt", sa jag. Eftersom mitt vatten inte hade gått än skulle de dessutom spräcka hinnorna och de skulle sätta en sensor på bäbisens huvud för att få bättre koll på hjärtrytmen. "Jag känner ett huvud fullt med hår", sa hon och jag minns bara hur jag tänkte att det inte kunde stämma eftersom vare sig jag eller Henrik hade mycket hår när vi föddes. Hinnorna spräcktes och... absolut ingenting hände. Inget vatten kom, värkarna tilltog inte. Ingenting. Jag hade jätteont och fick lustgas.

 

När jag satte mig upp för att få lustgasen formligen forsade vattnet ut. Efter lustgasen minns jag i stort sett ingenting så det mesta som berättas efter är Henriks ord.  De gick ut igen och skulle hålla koll utifrån och jag andades på. Barnläkaren kom och presenterade sig och tog blodprov på bäbisen genom hans huvud för att se om han påverkades av den låga hjärtrytmen och kollade hur öppen jag var, tydligen 4cm (alltså knappast fem första gången). Värkarna ökade i styrka och efter ett tag hjälpte inte lustgasen i topparna längre och vi ringde efter hjälp. De ökade styrkan på lustgasen och påminde om att slappna av (lätt som fan) och skulle ringa efter epidural. En AT-narkosläkare kom för att sätta den och radade upp nålar vid sidan av mig. Henrik skulle stå och hålla i mig för det var viktigt att jag inte rörde mig alls och därför skulle jag också tala om ifall jag hade en värk och om det gjorde ont. Först sätter man tydligen en bedövning i ryggen för att kunna lägga epiduralen men innan det första sticket hade både Henrik och jag svimmat; spänningar och lite mat var nog boven i det dramat. "Ni svimmade samtidigt!", sa AT-läkaren glatt. "Vi hör ihop", svarade jag.  Saft kom och sen fick Henrik hålla i mig igen.

 

Tydligen var jag inte världsbäst på att tala om när det gjorde ont utan gnydde mest och Henrik fick leka tolk till narkosläkaren. Han la tre bedövningar för att kunna lägga epiduralen, kunde inte lägga den just där och fick byta ställe, nya bedövningar men han kunde inte lägga epiduralen där heller så han skulle hämta specialisten istället.. Narkosspecialisten kom och fick också lägga tre bedövningar innan han kunde lägga epiduralen. Tydligen så har jag trånga ryggkotor. "Det är ju inte ditt fel", sa AT-läkaren och jag svarade att "Det är väl ännu en sak som jag fick skylla på min mamma". När epiduralen hade lagts, var jag väldigt nöjd och hade inte ett dugg ont och de kollade åter igen hur öppen jag var, fem centimeter, och det bestämdes att de skulle lägga värkstimulerande medel i livmodern och de satte en sensor för att mäta värkarna inifrån. Då var jag, enligt Henrik, "maximalt uppkopplad." Det värkstimulerade medlet slutade de med efter ca 30 minuter då bäbisen reagerade dåligt på det och blev mer stressad. Någonstans här kom de också och sa att han hade bajsat i fostervattnet, ytterligare ett tecken på stress.

 

Sedan tog de nytt blodprov på bäbisens huvud och något värde hade sjunkit minimalt men tydligen nog mycket för att de skulle ta beslutet om ett akut snitt. Jag minns bara att de sa att jag skulle snittas inom 30 minuter och att jag gav tummen upp men att jag ville kissa först och inte fick.

 

Henrik fick i uppdrag att ta på sig en skyddsoverall och ta med sig kameran och sen forslades vi upp till operationssalen där jag minns en massa människor. På vägen dit skakade jag tydligen okontrollerat och Henrik försökte lugna mig men jag var lugn som en filbunke, lustgas is the shit. Eftersom jag hade hunnit få epidural skulle de bedöva mig så att jag var vaken under operationen och den tog där den skulle. Jag kände inte ens litegrann fastän han sa att jag skulle känna hur de var och rörde mig. Inte en susning, speciellt inte eftersom man har ett skynke så man inte ser något. Så när det helt plötsligt var någon som sa grattis vid 02.12 förstod jag inte vad som hände. Henrik fick följa med bäbisen och läkarna ut och jag syddes igen. Fast jag somnade nog i stort sett så fort Henrik försvann.

 

Ute med bäbisen trycksatte de hans lungor och kollade temperatur och hjärtrytm och gav K-vitamin. Efter ca 15 minuter fick Henrik knäppa kort som han kom in och försökte visa mig men jag var nog inte så mottaglig. Jag minns kameran, men inte mycket mer. Efter ca 30 minuter fick han ta med bäbisen och visa mig som fortfarande låg inne i operationssalen. Han frågade något i stil med "Vill du hälsa på bäbis?"  och jag svarade "Hej bäbis" och vinkade. Enligt Henrik var jag totalt ointresserad. Jag skulle nog snarare säga att jag var trött efter många vakna timmar.

 

Sedan kördes vi ner till förlossningsrummet igen i väntan på att bedövningen skulle släppa och inte förrän på kvällen kom vi till special-BB. Under ett par timmar var jag inte medveten alls men Henrik berättar att han först fick sitta och hålla bäbisen i någon timme, och sen vägde och mättes han (bäbisen alltså) och Henrik fick sätta på honom blöja. Sen bullade de upp så att Henrik fick sova i en stol med bäbisen i famnen. Efter fyra timmar vaknade jag tydligen till lite och småslumrade bara till 7.00 och sedan började vi såklart med djungeltrumman till våra familjer. Jag var helt bedövad från diafragman och neråt och kunde inte vända mig själv, inte sätta mig upp, ingenting och någonstans av någon anledning körde min nacke ihop sig och gjorde att jag inte heller kunde sitta upp följande vecka.

 

På special-BB blev vi kvar från måndag kväll till fredag mitt på dagen eftersom han vägde så lite när han kom ut och eftersom han åt lite dåligt så de ville se att han lärde sig äta ordentligt. Ändå gick han bara ner från 2490g till 2400g de första tre dagarna. Från läkaren som gick ronden på onsdagen fick vi veta att anledningen till snittet var att det hade funnits risk för syrebrist och att om det inte hade blivit ett akutsnitt hade han antagligen inte överlevt eftersom han blev så påverkad av värkarna.

 

På profylaxkursen under graviditeten tjatade de om målbild. Att man skulle ha en bild framför sig och alla andra par pratade på om hur de skulle få bäbisen på bröstet för första gången och mycket som hade med förlossningen att göra. Vare sig jag eller Henrik hade någon sådan slags målbild, vilket nog var bra i det här fallet för det var knappast vårt drömscenario som hände.

 

Den 20 april kl 02.12 föddes William. Han vägde 2490g och var, enligt dem, 51cm lång. Längden har vi kommit fram till att den antagligen inte stämde eftersom han, tre och en halv vecka senare, var 50,5 cm. William Olof Arthur har fått namn efter de män som betytt mest för mig och Henrik, min morfar Arthur och Henriks farfar Olof.

 

Såhär efteråt äter han som den Bjuvenstedt han är, går upp i vikt som en raket och är vår lilla ögonsten.

 
 
 

Det där med blodtrycket

Så var det det där med blodtrycket. Högt blodtryck i samband med graviditet kan vara helt ofarligt och bara kroppens sätt att reagera på just graviditet, speciellt mot slutet av alls. Det kan också vara ett symptom på antingen påbörjad eller kommande havandeskapsförgiftning vilket man kollar genom ett urinprov där man letar efter äggviteämnen. 
 
Igår var jag på extrakontroll för det där höga blodtrycket som min barnmorska "upptäckte" på förra mötet. Eftersom jag fortfarande mår som vanligt, kanske lite mer huvudvärk (vilket kan vara för att jag känner efter på mornarna eftersom jag vet att jag skulle kunna ha mer ont i huvudet), så trodde inte barnmorskan att det skulle vara någon fara men de skulle kolla ändå. Och! Blodtrycket hade sjunkit så det behövdes ingen mer koll innan nästa möte med barnmorskan.. Det är iofs bara om en vecka, men ändå.
 
Idag är det två veckor kvar till beräknad förlossning, men jag gissar på att det är någon som kommer stanna kvar längre, för denna någon verkar trivas ganska bra där inne. 95% avklarat. Det behöver ju inte bli 100% tycker jag, utan det får ganska gärna hända snart. 

Det börjar bli färdigt nu tycker jag

I fredags gick vi in i v.38. Det innebar alltså att det fortfarande var 3 veckor kvar innan BF och eftersom förstföderskor brukar gå över så kan det innebära 5 veckor.
 
Inte för att klaga, men nu börjar jag bli less. Tiden går väldigt långsamt numer och har gjort de senaste veckorna. Jag är inte särskilt mycket tyngre, inte särskilt mycket otympligare, inte särskilt mycket mer osmidig (tur för mig som är som ett kylskåp i vanliga fall) men det känns som om det skulle kunna få vara klart snart. Däremot är det nice om det skulle gå att vänta tills vi fått klart badrummet. Nu saknas det bara skåp, sten till toacisternen och alla krokar och sånt som ska upp men vad tusan liksom... Att ha tvättmaskin inne i lägenheten kan vara det bästa som hänt, att slippa springa ner tre våningar för att tvätta bäbiskläder, och dessutom kunna tvätta dem parfymfritt känns väldigt nice.
 
Det är vad jag har spenderat de senaste dagarna med. Tvätta bäbiskläder. Fattar inte hur något kan rymmas i dem, speciellt inte i strumporna.
 
I onsdags var jag också till barnmorskan, det näst sista besöket innan BF. Trodde jag. Men nej då. Såklart har mitt blodtryck blivit högt så nu vill de kolla de lite noggrannare. Eftersom jag fortfarande mår exakt som vanligt var hon egentligen inte orolig, men det är bättre att hålla koll ändå. Så för mig gör det inget om bäbis får för sig att komma ut ganska snart, i v38 räknas det tydligen som genomförd graviditet ändå...
 
10 dagar sedan, nu är det bara 18. :O
 

Man kanske borde lära sig någon gång

Gårdagen spenderade jag med att måla om det lilla utrymme där bäbisen ska få bo sen när den tänker sig att göra världsentre. Det här innebar ju såklart en hel del upp och nerklättrande från min sida både på stol och från golv men det gick bra.

Trodde jag.

Idag var tanken att jag skulle jobba. Jag säger var, för jag vaknade och kan knappt stödja på benen. Då säger ju varje vettig del av kroppen att jag inte kan sätta mig i bilen, köra 25minuter och sen ha en klass som inte känner mig. Säga vad man vill om att bara vikarie, men det är relativt omöjligt att få en kollektiv samling barn man inte känner att förstå att man är väldigt orörlig och har ont. Så jag är hemma.

Målet med dagen blir nog inte mer komplicerat än att ta mig ur sängen. Det låter som ett bra mål, som kanske till och med är uppnåeligt.




Det där med att bli vacker?

Alltså. Här sitter jag och jobbar inte. idag ska vi på profylaxkurs och även om det egentligen innebar att jag hade kunnat jobba till mitt på dagen kändes det väl kanske inte som bästa grejen att komma till en barnmorska och säga att man inte hunnit äta lunch..

Så istället sitter jag hemma och i brist på annat bestämde jag mig för att göra en ansiktsmask för det är ju säkert bra för nyllet. Har hur mycket som helst av såna här saker och använder aldrig. Skräpning på mig, har jag köpt det får jag se till att det tar slut också.

Men att det ska göra underverk för skönheten, det tror jag vad jag vill på...




Vad är väl en bal på slottet?

Idag kör vi på guidningsavslutning för bäbismagen. Vadstena slott har tre våningar med ganska höga stentrappor. Hittills har det gått bra, men man vet aldrig och alltså får vi se hur dagen utvecklar sig. Något jag däremot har lärt mig är att det är jobbigt att kära bil längre sträckor och därför har jag också med mig privatchaufför Henrik så att det är garanterat att jag tar mig hem igen.

Fick jag välja skulle jag ha det jobbet varje dag. Det är helt fantastiskt att gå runt i slottet och guida människor som är intresserade. Såklart finns det mindre roliga guidningar också med såna som bara är fatalt ointresserade men de gångerna är väldigt få.

Och nu är det "bara" 10 veckor kvar innan BF!

Att inte få sova

Tro mig, jag är fullt medveten om att det kommer bli mycket mindre sömn framöver. Det är nämligen en vanlig grej som andra människor kommenterar när de inser att vi ska ha barn. "Nu är det slut på friden." "Ojojoj nu blir livet aldrig detsamma." "Jahaja, du kommer inte få sova mer på flera år".

Tack, vi fattar.

Problemet just nu är inte att det blir mindre sömn framöver eftersom jag sover väldigt lite redan nu. Alla jävla föreläsningar och skit vi varit på har sagt "och så är det viktigt att kolla ihåg att vila på dagtid också" men när ska en hinna det om det samtidigt ska jobbas? Att jobba och sen sova en timme klarar jag inte alls av, blir nästan mer förstörd än om jag inte sover.

För tillfället känns det som om jag dygnat ett par nätter. I snitt får jag sova i kanske 2,5h innan jag vaknar och så går det så på repeat under natten och varje natt.

Exciting shit, det där med att vara gravid.




Glukosbelastning

Idag har jag inte varit direkt överdrivet pepp. På grund utav min övervikt när jag blev gravid valdes det att jag skulle göra en så kallad glukosbelastning för att undersöka om jag har graviddiabetes. Detta innebär att man måste vara fastande från 22.00 kvällen innan och bara en sådan sak gör ju att man är törstigare än man någonsin varit precis 22.01.
 
Sedan upp på morgonen, inte äta något (vilket kändes okej för jag hatar ändå att äta frukost), åka till mottagningen, ta blodsockerprov genom att bli stucken i fingret... Alltså, jag är tatuerad men det här med nålar är inte min grej. Tatuering är en helt annan sak än blodprov och jag tycker att det allra värsta är den sorten som ska tas i fingrarna. Det gör ondast och det smäller. Undersköterskan höll hårt så jag inte skulle springa iväg. Nåja, blodsocker mättes, det låg normalt och sen fick jag dricka något ohyggligt vidrigt sött som smakade lite citron och en himla massa socker. Sen är tanken att man ska sitta still i två timmar utan att sova för att sedan ta ett nytt prov för att se hur kroppen hanterar sockret.
 
Jag har nog aldrig mått så illa av någonting. Trodde jag skulle hinna plugga under de där två timmarna men tjo fick jag. Tiden spenderades genom att sitta och andas för att inte kräkas. Det var nästan så jag önskade att jag skulle ha graviddiabetes så att det där provet inte gjordes i onödan.
 
Två timmar senare, in till barnmorska och ta nytt blodsockerprov. Återigen jättenormalt vilket innebär att jag inte ens är i närheten av någon diabetes. Hon hade kollat järnvärden också och en annan är ju tydligen helt exceptionell baserat på vad hon sa eftersom jag hade jättebra värden och inte äter järntabletter. Bäbisen mådde också bra, växer som den ska (lite över medel) och hade jämn hjärtrytm. Så bara bra grejer idag.
 
 
Här är magen för någon vecka sen.

Andhämtning i Åre

Det går långt emellan uppdateringarna. Senast hade jag precis dragit bort min tand. Man skulle kunna tro att det var året 2014s stor händelse men icke. Ett par veckor efter det fick jag och Henrik reda på att vi ska bli tre. Och det inte när som helst, utan i april. Årets bästa månad.


Graviditeten har gått framåt. Jag tror att jag har haft alla de problem man ska kunna ha under tiden förutom karpateltunnelsyndrom. Jag förväntar mig att få det under de ca 12 veckor som är kvar innan BF.

Sällan har jag varit så mycket hemma i Jämtland under ett par månader som nu på slutet. I november fyllde mamma 60 så då var vi hemma. Sedan var jag såklart också hemma under julhelgen och alldeles för en vecka sen åkte vi upp för att jag skulle vara där medan Henrik åkte skidor i Åre. I torsdags kväll kom jag också hit till Åre. Just nu känner jag att jag tankar energi. Kroppen tyckte att det var ett rent skitgöra att åka bil i 80 mil och därför kommer jag knappast göra det innan jag fött barn heller. Inte utan en väldigt bra anledning. Så jag går omkring, andas Jämtlandsluft, tar in lugnet i omgivningen och försöker tanka, tanka all slags lugnhet och känsla av hemma som jag kan komma att behöva. Det är ju ändå något ganska stort, krävande och alldeles fantastiskt som ska hända i april.




Tanduppdatering

Nu är tanden utbytt mot en stor bomullstuss istället. Alla har reagerat med "men du får väl en ny!?" istället för "tur att det löste sig". Jag vill, i alla fall inte just nu spendera 8000 på en fejktand.

Det där livet som kommer emellan

Ojsan Hoppsan. En annan är visst inget vidare på det där med att uppdatera här inne längre om vad som händer och fötter i livet. Maj senast såg jag. Cirka tre månader sen. Har något hänt, av värde att berätta?

Kanske, kanske inte. Jag har jobbat. En massa på slottet i Vadstena, en massa runt Vättern för att promota just Vadstena, en massa under Vätternrundan och jag har repat en massa. Medan alla andra har semestrat har jag jobbat.

En snabbis till Riga blev det iofs för några helger sen men där regnade det så inte så mycket spännande det heller.

Det mest händelserika hände nog för ett par timmar sedan medan vi åt middag. För flera år sedan gick en lagning ur en av mina tänder och tandläkaren lagade det provisoriskt. Sen glömde jag bort det och hade pengabrist. Men det har ju inte gjort ont så jag har helt enkelt inte kommit ihåg den proceduren. Förrän idag... Medan jag sitter där och äter på en (mjuk) hamburgare känner jag helt plötsligt hur nånting blev konstigt och ut kommer; halva min tand.. Jävla skiiiit nu måste jag ju till tandläkaren imorn och jag viiiiill inte! Men jag har insett att jag är en vuxen människa och inte direkt har supermånga val än att antingen gå till tandläkaren eller få ont.





Nåja, nu kanske uppdateringsfrekvensen ökar igen för jag tog och installerade bloggappen. Hoppas att den funkar.

Somliga straffar gud med detsamma

När jag var dum som ung och sen typ slog i tån direkt efteråt sa alltid min mamma "somliga straffar gud med detsamma".
 
Jag har en kompis som flera gånger lagt upp bilder på facebook. Dessa bilder är på en hyresgäst han fått på sin balkong, en duva som bestämt sig för att den överblivna och sneda hyllan var världens bästa plats för att bygga sitt bo och uppfostra sina otroligt fula duvungar. Många gånger den senaste månaden har jag tittat på bilderna och skrattat för att enlyckas missa att en duva bygger bo på ens balkong... Tills idag..
 
Igår vattnade jag den blomma som står ute på balkongbordet, efter klockan 16. Imorse var det ett himla liv på balkongen och vi tittade ut och ser två duvor med pinnar i näbben. När vi lyckats jaga iväg dem ser vi också att de börjat förvandla våra balkongmöbler till ett litet duvbo. Men vi hann stoppa dem, flytta ut bordet och nu har jag hängt upp skivor för att de inte ska få för sig att fortsätta försöka. Fram tills jag satte ut skivor fick jag jaga bort dem flera gånger. Så nu hoppas jag på att slippa jaga duvor mer, åtminstone idag. 
 
 

Det där med näthat

Jag vågar inte titta på program som Trolljägarna för jag känner spontant att jag faktiskt inte vill veta vad människor har för sig på internet, hur människor inte kan bete sig alls tydligen för att de är ohämmade as som bara behöver spy galla över saker.
 
Jag kan förstå idén med att bli skyddad av anonymiteten, det var det som gjorde att jag "började med internet" för en herrans massa år sedan... men inte för att vara ett ohämmat as utan för att få vara den jag ville vara, mer frispråkig och modig, mer social och speciell. På internet fanns det de som ville prata med mig, oavsett hur lite folk hemma ville göra det.
 
Det har alltid varit vid datorn jag har haft min trygga hamn. Genom msn hade jag hur mycket kompisar som helst, även hemifrån och bland de bästa stöden jag någonsin haft kommer också från att ha dem tillgängliga på just msn. När allt var jobbigt i min hemort var det internet som hjälpte, det var där jag träffade kompisar som jag också sen träffade i verkliga livet också.
 
Det skrämmer mig att inte de som av någon anledning har det jobbigt där de är i verkliga livet kan få ha samma trygghet när de loggar in någonstans utan kanske måste möta exakt samma problem som de har resten av dagen också, dessutom ofta av samma personer. Du är inte fredad någonstans, utan alltid ett potentiellt offer. Att någon annan sitter på en trygg plats och kan utsätta en annan människa för sådana saker, säga precis vad som helst enbart för att de kan och inte riskerar att bli upptäckta... Det övergår mitt förstånd.
 
Var tog folkvettet vägen? Var försvann "behandla andra som du vill bli behandlad" (inte ur en religiös synvinkel utan en medmänsklig synvinkel)? Det kan inte vara supersvårt att förstå att om du som person säger något som du själv skulle bli ledsen av att höra finns det en stor möjlighet att personen du säger det till också kommer bli ledsen.
 
Jag har bytt ut min trygga plats till en mer verklig än den jag hade för 10-15 år sedan men jag skulle verkligen unna alla andra som behövde den att ta över den, att få må bra och känna sig speciell någonstans. Det behöver vi nog. Jag vet att jag behövde den platsen men gränserna för vad den stod för och vad den kan stå för suddas mer och mer ut till att vara något helt annat, ett krigsfält för att fortsätta bombardera, och på ett mer verbalt aggressivt sätt än vad många vågar göra i verkliga livet.
 
 
 
 

Pelles lista

Pelle har lagt ut en lista, och eftersom mitt andra fokus ligger på pluggande gör jag den här istället.
 
1. Hur gammal är du? 27 år, en vecka och en dag.. Alltså bara barnet.
 
2. Hur gammal känner du dig? Man är inte äldre än man gör sig, vilket gör att jag de flesta dagarna känner mig någonstans i krokarna kring 150.
 
3. Vad har du gjort idag? Idag... Ätit leftover-tårta, pluggat, funderat på att cykla men inte gjort något av det and so on. Jag har också försökt lösa rebusar inför rebusrallyt nästa helg också.
 
4. Vilken film såg du senaste? Öhm... Kanske var "Den nakna pistolen", som fick lovord av herr sambo men som kanske inte föll mig jättemycket i smaken.
 
5. Vem ringde du senast? Ulrica, för att få gnälla av mig lite kring en del idiotiska saker som händer just nu.
 
6. Är du besatt av någonting? Jag är väldigt bra på att se på serier när jag är ensam hemma och när jag pluggar, det måste låta runt mig.
 
7. Är du rädd för blod? Det är väl kanske inte min favoritsak i världen men jag är inte rädd för det.
 
8. Beskriv platsen du befinner dig på just nu? En väldigt trångt sovrum vid skrivbordet
 
9. Kan du nämna fem statsministrar under 1990-talet? Haha, hade vi ens fem statsministrar under 90-talet? Jag skyller på att jag var alldeles för ung då.
 
10. Googlade du för att få reda på svaret på förra frågan? Pfft, det involverar ju att göra grejer.
 
11. Vilken färg är dominerande i din garderob? Jag har väldigt mycket färg i min garderob, det dominerande verkar dock vara att det är någon som syr om kläderna till mindre storlekar i tid och otid.
 
12. När vaknade du idag? 7.44 vaknade jag av en hejdåpuss innan han gick till jobbet.
 
13. Vilken är din favorithögtid? Jag älskar alltid tanken på julen och blir alltid glad av den men är inget större fan av julmat, alls.
 
14. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu? Jag har en drömplats att få åka till - macchu picchu.
 
15. Nämn en plats i världen som du skulle vilja återvända till? Las Vegas var riktigt ballt, men även Los Angeles för att se andra platser i staden.
 
16. Hur skulle vilja tillbringa din pension? Förhoppningsvis frisk, tråkigt svar men ändock.
 
17. Vad lyssnar du på just nu? Junior Masterchef är på i bakgrunden medan jag läser.
 
18. Har du någon gång brutit ett ben? Inte ett ben-ben... Men däremot har jag nog brutit ett ben i en tå och funderar på om det inte finns en liten spricka i en av mina armbågar sen jag slog den i en kassalåda.
 
19. Vilken fem saker vi du inte vara utan i din kyl/skafferi? Pasta, jag älskar verkligen pasta, ägg, smör... okalrt sen, det är inte mycket som finns konstant i vårt kylskåp.
 
20. Vem är din favoritkändis? Oj, jag är nog inte mycket för kändisar egentligen.
 
21. Vad är du på för humör just nu? Jag har halvmigrän, och har en massa känslor som bara viner runt i kroppen på mig pga stuff. Så, det är upp och ner med humöret skulle jag säga.
 
22. Vilka världsdelar har du varit i? Har varit i Sverige och i Nordamerika, om Turkiet räknas till Asien har jag varit där också. :P
 
23. Snarkar du?Pfft, inte så jag vaknar av det själv i alla fall, och då händer det ju inte.
 
24. Vilka yrken har du provat på? Oj... Jag har jobbat på posten, suttit i kassa, varit barnvakt, varit aupair, SFI-lärare, telefonförsäljare, flyktingassistent, revyskådespelerska, sångerska i band, varit antecknare till en hörselskadad student, insläppare, servitris, garderobiär, stått i bar, diskat...
Helvete vad grejer, då har jag säkert glömt bort nått.
 
25. Hur går du helt klädd? Mjukisbyxor och t-shirt is the greatest thing ever.
 
26. Vilket stjärntecken är du född i? Vädur
 
27. Vilket är ditt favoritgodis? Beror fullkomligt på humör men överlag älskar jag godis.
 
28. Vad sa du senast? "Jag älskar dig, hejdå", om man räknar bort att jag är väldigt bra på att prata för mig själv när jag är ensam hemma.
 
29. Vilket var ditt bästa ämne i skolan? Skulle nog vara språk och historia tror jag fast överlag hade jag riktigt bra betyg så det är svårt att välja nått som bättre. Förutom fysik där jag var usel.
 
30. Vad har du på dig just nu? Mjukisbyxor och t-shirt is the shit.
 
31. Vilken är din favoritaffär? Den som förser mig med bäst mat till billigast pris. Alltså allt utom Hemköp.
 
32. Vad har du för storlek på dina kläder? Varierar på butik, oftast xl skulle jag kunna tänka mig.
 
33. Vad har du i dina fickor? Hål
 
34. Vad köpte du senast? Tårtingredienser, pga födelsedags"kalas"
 
36. Hur många gånger har du flyttat? Till Uppsala, tre gånger inom Uppsala, Till Linköping, tre gånger inom Linköping och en halvflytt hem till mamma och pappa plus tillbaka igen till Lkpg... Ett par gånger med andra ord. Flyttade en gång i Strömsund också när jag var yttepytte.
 
37. Är du morgon- eller kvällsmänniska? Alltså, jag trodde aldrig att jag skulle bli en morgonmänniska men tydligen så är jag det numer.
 
38. Senaste filmen du såg på bio? Tror det var Tintin och enhörningens nånting...
 
39. Har du blivit sydd någon gång? När jag var liten fick jag ett sår på kinden som aldrig läkte så de var tvungen att sy mig.
 
40. Har du någon gång badat naken utomhus? Säkert, är ändå uppväxt vid vattnet.
 
41. Vad åt du till frukost? Yoghurt, sylt, keso och flingor.
 
42 Hur såg det liv ut för tio år sedan? För 10 år sedan hade jag precis fyllt 17 och gick första året på gymnasiet. Måste ha varit i den här vevan som jag åkte ner till Stockholm för att gå på audition för Rytmus för andra gången också.
 
43. Har du någon gång åkt fast för fortkörning? Nej, faktiskt inte. Och ändå är jag, tyvärr, ganska bra på att köra lite för fort.
 
44. Vem gjorde senaste något extra speciellt för dig? Min sambo uppdaterade min dator som födelsedagspresent, något som behövts sen hur många år tillbaka som helst men som det aldrig har funnits pengar till från min sida.
 
45. Var lägger du telefonen när du sover? På hyllan bredvid sängen med ljud av.
 
46. Vad var det sista du åt? Tårta...
 
47. Vilken tid är väckarklockan ställd på? Har sällan väckarklocka då jag sällan har någonstans jag måste vara på en särskild tid.
 
48. Är du blyg? Jag är blyg från början och sen blir jag nog ganska crazy.
 
49. Har du någon tatuering? Har två stycken. En med nalle puh och nasse kring fotleden och sen jämtlandsflaggan med lejonel från dunderklumpen samt "E Jamtlannstaus" på ena skuldran. Älskar tatueringar och har fler som jag kan tänka mig att ha.
 
50. Har du varit med om någon bilolycka? För några veckor sedan körde en tant in i mig i styrfart i en korsning och puttade ut mig i vägen. Otroligt dramatiskt, tanten vinkade till mig och det blev inget märke någonstans.
 
51. När flög du senast? Hem från New York förra sommaren.
 
52. Har du något bevarat inom dig som ingen annan vet? Nej, det tror jag faktiskt inte.
 
53. Har du några husdjur? Nope, räknas en sambo som en glad hund?
 
54. Vilken är den roligaste träningsformen? Tycker nog egentligen att aerobics är skitkul men får just nu lära mig att gilla cykling.
 
55. Vill du gifta dig? Ja men det vore väl trevligt?
 
56. Var växte dina föräldrar upp? I Strömsund och i Tåsjö (metropoler yey!).
 
57. Har du någon gång ringt polisen? Nej det har jag nog sluppit göra.
 
58. Vilken är dina största svagheter? Jag är skitdålig på att planera. Riktigt jävla kass. Jag tror alltid att jag ska börja i tid men icke.
 
59. Har du eller har du haft några smeknamn? Njae, det har jag nog inte.

60. Vad ska du göra imorgon? Same procedur as every day James.. Plugga, plugga, äta och göra något oväntat... sova själv eftersom karl åker hem till sin familj.

Follow Lindgren Inside-Out