Maria - Ett norrsken i Linköping

Jag har inget spännande liv. Det har jag aldrig haft. Jag har inte särskilt många jag kan kalla för mina vänner, och jag har inte många jag känner att jag kan berätta vad som helst för. Även om jag klarade gymnasiet med skapligt höga betyg vet jag inte vad jag vill bli, om jag inte passar som lärare.

Skådespelare? Nä, jag är för blyg.
Sångerska? Nä, jag har inte nog brett register.
Psykolog? Nä, jag har inte betygen.

Jag känner ingen här i Uppsala. Det har gått ett år, och jag känner knappt nån. Det är helt mitt eget fel. För ett par dagar sen mötte jag några som jag sett varje dag i ett halvår, dom kände inte ens igen mig... Idag är en sån där dag som det känns som att inget man gör duger.

Det är helt enkelt en musikdag. En sån här dag har jag inte haft på hur länge som helst. Inte sen jag hade mitt eget rum där jag kunde stänga in mig i och bara sjunga och sjunga och sjunga med i alla sorgsna sånger jag hittade... Kanske är det precis det som fattas nu. Någonstans där jag kan stänga in mig. Jag har inte varit ensam på väldigt länge.. Det är nog vad jag behöver. Fast mest behöver jag en Kasperkram.