Maria - Ett norrsken i Linköping

Jag hatar att inte vara glad, och jag hatar att känna mig som en belastning. Just nu känns det som om jag är det - en belastning för att jag inte är glad och för att jag bara vill krypa ihop i fosterställning och dö..

Igår spenderade jag flera timmar vid kajen, bara lyssnade på vattnet som skvalpade... Vatten är fantastiskt, släpp i en sten och på några ögonblick är ytan precis likadan som innan du släppte stenen. Osårbart, och rogivande.

Jag hatar också att alla planer vi hade går åt helvete... Tågluffen som skulle ske nästa sommar, weekendresor och allt annat sånt där... Kanske går tågluffen att genomföra ändå, för du är min bästa vän.. Jag hatar tårarna som bara rinner och rinner, jag hatar att låta känslor bubbla upp till ytan... Jag hatar att jag kommer att behöva bo ensam, att jag måste flytta.. Jag hatar att vi passar ihop som vänner mycket bättre än som par, med våra extremt olika livsmål, men gemensamma intressen..

Jag lär nog promenera ikväll igen.. Hade det inte varit kallt ute igår, och dessutom regnigt och blött överallt, hade jag kunnat sitta nere vid vattnet hela natten och bara förlora mig i mina egna tankar..

Det är extremt jobbigt att behöva vara ensam för att reda ut alla tankar och känslor som bubblar upp hela tiden, för de där tankarna lämnar en aldrig ifred.. Är inte livet fantastiskt så säg? - Nä, inte idag.