Maria - Ett norrsken i Linköping

Mitt 2010 har varit ganska omvälvande. Egentligen började det väl i december 2009 när jag för första gången flyttade någonstans där bara jag skulle bo, även om det var i en korridor med fyra andra människor. Kanske kan man till och med säga att det började i augusti 2009 då jag blev singel efter knappa fem år. I alla fall så började jag, i januari 2010, känna mig mycket mer tillfreds med tillvaron och tyckte nog att det här med singel - det var grejer det. Dock hade jag pratat med en kompis i Linköping och han och killen som han delade lägenhet med skulle komma och hälsa på och följa med ut och dansa tillsammans med mig och Sofia.

Att jag sen fastnade för kompisen han delade lägenhet med är det nog ingen som läser här som missat. Bara några dagar efter att de åkte tillbaka satt jag på ett tåg för att hälsa på ett par dagar. De där dagarna blev till över en vecka, om inte ännu längre och vi blev tillsammans, jag hann träffa hans familj och vara med på inflyttningsfest. Där fick jag höra att jag var något att hålla fast i, för jag visste hur man stavade till "w00t".

Efter det där bestod mitt liv till stor del av pendling till Linköping, bara tre timmar bort med tåg. Och eftersom det var förra vintern var det såklart hysteriskt roligt att åka tåg. Inte... Dessutom var det dags att välja nästa termins kurser bara ett par månader efter att vi hade träffats, och att välja att flytta ihop med någon som du enbart sett på helger var inte det lättaste beslutet att ta, det ska jag erkänna. Speciellt var det svårt att välja att bryta upp från de jättebra vänner som jag fått medan jag pluggade.

Jag hann ha praktik på en skola i Uppsala i 8 veckor där jag trivdes jättebra. Min handledare var den bästa jag någonsin haft, och vi var nog ganska lika egentligen. Med alla ettor var jag "praktikant Fredrik" och med treorna hade jag en hel del lektioner. Det kändes kul att kunna lära de som bara är fyra år yngre en massa saker och det kändes åter igen som om lärare var en bra idé att bli.

Under sommaren bodde jag hos Martins familj i Vagnhärad och jobbade på posten i Trosa. Så är det något jag hittar i så är det bakgatorna i Trosa. Jag började friskt med att cykla varje dag men insåg till slut att kroppen inte orkade både det och att flänga runt sen. Nog för att jag körde postbil, men min otränade kropp gillade inte detta (jag blev nog tränad av att packa in och ut ur bilen och ha mig för det försvann i alla fall flera cm). Många kvällar med bad, med grillning och midsommar var mysig med grillning och kubbspelande.

Här hade jag tänkt dra en massa roliga historiska fakta, men alla mina sånna böcker är hemma i Lkpg och där befinner ju inte jag mig.. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Det får bli en liten faktaruta.

---

En av de tidiga kinesiska kejsarna ville absolut vara den första och anordnade därför ett bokbål med alla skrifter som över huvud taget nämnde någon av de tidigare. Han ville dessutom leva för evigt denna gubbe och hur gör man det?

Jo, man äter såklart kvicksilver. Problemet vid tidpunkten var att kvicksilvret inte togs upp av kroppen utan åkte rakt igenom så att säga. Därför satte han sina lärda män på att göra så att kroppen skulle ta upp det och göra honom odödlig.

Smart karl det där.

---

Jahaja, då var det till att göra det där med att granska sig själv i lupp igen då... Det är jag då inte bra på alls.

I alla fall så brukar folk påstå att jag kan sjunga, och jag hoppas att de har rätt för jag älskar verkligen att sjunga.
I övrigt har jag nog inte så många talanger. Jag kan väl laga mat, men jag tycker inte om det.
Jag kan se ut som en fisk, men jag vet inte om det är så bra att vara bra på, och jag kan vända tungan åt båda hållen.:P

Åh, så talangfull jag är.:P

Shit. Svårt..

1. Särskrivning - Det borde banne mig utfärdas hårda straff på detta
2. Otrohet - Om du nu har valt att ha ett stadigt förhållande med någon så är det väl jävligt dålig stil att börja få för sig att ha personer vid sidan av?
3. Mobbing - Sköt dig själv och skit i andra?
4. Terrorism - egentligen hör alla religiösa extremister in i den här kategorin, att tvinga på andra sin tro med våld eller liknande är en fruktansvärd konstig idé.
5. Ung & bortskämd - inte ungarna, för all del beter de sig som jag-vet-inte-vad men deras föräldrar.. Vafan! Det borde vara dödsstraff på att inte låta din vuxna unge som bor själv städa själv. Eller, när de varit borta för att lära sig, hjälpa dem att packa när de ska hem.. Mamma hade fått psykbryt på mig om jag betedde mig som dessa ungar.

Jag ger mig, det blir bara 5. Hjärnan är tom. Hjälp mig om du kommer på nått.;P

Haha, den här är ju skapligt simpel ändå...

När jag var liten ville jag bli prinsessa. Jag skulle absolut gifta mig med en prins och vi skulle få 11 barn, så det räckte till ett fotbollslag. Jag var inte alls särskilt gammal under det här tillfället men det kanske inte behöver tilläggas särskilt mycket.

Egentligen har jag alltid varit säker på att jag vill bli lärare och det är ju precis vad jag håller på att utbilda mig till (med ett avbrott på en termin, men det var inte så noga) men det var inte förrän i gymnasiet som jag kom på att jag var bra på historia och religion.

Om jag skulle följa den allra senaste drömmen är det en dröm om en egen affär. Vilken sort är jag inte säker på, jag är inne på flera olika linjer. Det vore kul att ha en affär i stuk med det jag ändå läst, alltså historia och religion och då kanske något om olika slags folktro, mytologier och sådant. Det vore sjukt kul. Annars har jag varit inne på bokaffär, new Age-butik eller kanske en erotikshop. Vi får se vad som händer. Kanske vågar jag satsa fullt ut, kanske inte. Men drömmen är rolig att ha i alla fall.

Saker? Say what?
Jag saknar få saker - som jag har haft. Det klart att BMWn vi hade ett tag i Uppsala var strålande, och nu när tågtrafik och sånt där annat hokuspokus inte fungerar riktigt som det ska så vore det bra med bil. Men, å andra sidan så har jag fixat så jag får skjuts in till flyget när jag ska hem, och jag behöver bara ta mig till Södertälje så blir jag upplockad där. Strålande strålande.:)

Hur som haver..
Det vore lättare att nämna personer jag saknar, men de är ju inte direkt saker..
Jag skulle absolut inte gråta om jag hade mer av de där sakerna som kallas för pengar. Som student lever man inte direkt i överflöd av dem. Annars är det inte mycket jag vet om att jag saknar..

Hjälp?

Jag tror inte att någon har kunnat missa att jag tycker otroligt mycket om Uppsala. Min absoluta favoritplats där är Kungshögarna i gamla Uppsala. Det är platsen som Adam av Bremen skrev skulle ha ett tempel av guld (som dock inte hittats) där Yggdrasil ska ha stått (enligt samma person) och där Tor, Oden och Frej ska ha sina gravar.

Jag har alltid känt frid när jag gått där och kan strosa omkring där hur länge som helst. Vi var där på vårblot ett år jag och Kasper, och det var väldigt speciellt. Här stod också den första domkyrkan i Uppsala, eller Aros och när den brann ner och den nuvarande domkyrkan byggdes inne i det som blev Uppsala, blev den delen som inte brann upp kvar som Gamla Uppsala kyrka. I den kyrkan fick jag en gång ett bibelord "omvänd er, himmelriket är nära" som Kasper hade otroligt roligt åt eftersom jag inte är kristen.

Hit har jag också tagit Martin, för att visa honom hur mycket jag älskar platsen. Han sa att det syntes väldigt väl och att jag fick ett helt annat lugn än vad han någonsin sett mig ha förr eller efter, en harmoni som jag inte känt någon annanstans.

Vilket fantastiskt inlägg att skriva på självaste julafton, men jag gör mig ett försök i alla fall.

Spindlar - Jag klarar inte av dem. Knappt på någon nivå, men är jag ensam så gör jag vad jag måste och dödar dem, men då måste jag verkligen vara helt ensam i flera timmar framåt, annars håller jag koll på den lilla äckliga saken tills någon annan kommer och dödar den.

Insekter - Alla flygande insekter överlag är fruktansvärt äckliga. Om getingar kommer för nära springer jag och skriker, så är det...

Nålar/sprutor - jag vet inte vad det är som är så hemskt. Jag tror det går tillbaka till fjärde klass och stelkrampssprutan som skolsköterskan högg in i armen på mig. Rent psykologiskt vet jag att det inte är någon fara, men det hjälper sällan. Ska bli kul att se om jag överlever tatueringen. Jag har dessutom ganska låg smärttröskel.

Att vara ensam för alltid - Jag märkte det när mitt förra förhållande sprack. Jag blev rent livrädd att jag skulle vara ensam för all framtid. Igen, rent psykologiskt visste jag att chansen att jag aldrig skulle hitta någon igen var väldigt väldigt liten, men känslan gick inte att komma ifrån.

Sen är det väl frågan om var man drar gränsen till rädd för. Jag tycker att det är obehagligt med påtvingade sociala situationer och jag vill helst att allt ska vara som det alltid har varit. Just förändringar har jag nog alltid haft ganska svårt för. Dock är jag inte rädd för dem, inte inom kontrollerade former.

Sedan min morfar dog och min mormor flyttade in till Strömsund har varje jul sett ungefär likadan ut, och det tycker jag om. Har också sagt att jag ska fira jul hemma så länge min mormor lever, eftersom jag skulle tycka att det var fruktansvärt om jag inte var med på hennes sista jul.

I alla fall.. Några dagar innan jul klär vi mormors gran och hjälper henne göra färdigt inför julen, och så bakar vi kakor och godis. Dagen innan jul klär vi granen här hemma. Medan farmor och farfar levde var det den 23 som vi åkte dit och hjälpte dem att klä granen och så, men efter det har det blivit tradition att göra det här hemma.

På morgonen finns det alltid något litet under granen till mig och min bror (så har det varit sen vi var små och mamma har inte slutat med det även om vi är 23 och 21 idag.) Något godis och en tidning eller någåt liknande sådant. Det enda som skiljer sig är att vi inte direkt vaknar lika tidigt numer.

Sen är det grötfrukost innan någon av följande två traditioner händer. Antingen åker vi till mammas bästa kompis, fikar och har en liten julklappsutdelning eller så kommer hon till oss och samma sak händer.

Mormor hämtas, och vi fikar igen till Kalle Anka. (undrar varför man lägger på sig under julhelgen? Nää.)
Sen är det matlagning, och jag och min bror sjunger julsånger. Vi äter ton med mat, eller alla andra, jag äter inte speciellt mycket av det som är på julbordet ändå.

Efter det är det julklappsutdelning och öppning.

På juldagen är det julmiddag hos mormor.

Oh, så spännande, eller hur?

I'm a big crybaby. Jag kan gråta till i stort sett allt. Förr var det ännu värre. Men tvprogram liknande biggest loser och extreme home makeover är helt omöjliga för mig att inte gråta till.

Annars är det väl ganska lugnt. Jag blir oftast arg istället för att gråta, även om jag ibland blir så arg att jag gråter. Det är också sällan det är för att jag är ledsen, utan kanske oftare besviken i sådana fall. Däremot var jag fruktansvärd i början på högstadiet, då grät jag för vad som helst. Sen hände det en massa saker och jag slutade gråta och fick rejält med skinn på näsan. Då grät jag nog inte särskilt många gånger innan jag kom till mitten av gymnasiet.

Ibland är det nog lite så idag också. Jag har lätt att gråta till tvprogram och filmer, men när det händer saker i mitt eget liv som det vore skönt att gråta över så händer det ingenting alls, jag gråter inåt istället.

Eftersom jag har färdats många mil (det vill säga är hemma i Jämtland) så är det ganska svårt att börja visa en massa bilder. Men man kan säga att hem är där jag bor just för tillfället, var det nu än råkar vara. Jag är alltid väldigt snabb på att säga "nu åker vi hem" vart än jag är.

Jämtland - Här är jag uppväxt. Det är hemhemma. Det är här det aldrig händer något som är värt att tala om för omvärlden, om det inte är någonting ganska dåligt vill säga.

Uppsala - Hemma. Jag blir alltid lite moloken när jag åker förbi Uppsala och inser att jag inte bor där mer. Där har jag många av mina vänner och älskar staden. Det gjorde jag direkt från början när jag klev av på stationen. Fast när jag tänker på "hem" i Uppsala så är det studentlägenheten i Flogsta, även om det inte var det sista stället jag bodde på.

Hemma hos Martins föräldrar - här spenderade jag min sommar, så det blev också hemma väldigt fort.

Linköping - allra senaste hemma. Jag är inte förtjust i staden, även om det blir bättre och bättre hela tiden men jag är ändå nöjd med att jag valde att åka dit. Jag har hittat en människa som är väldigt lik mig och jag hoppas att hon tänker stanna kvar i Linköping. Dessutom har jag Martin, och där han är - är hemma.

Haha, eftersom jag igår talade om att jag är språkpolis och stör mig på felstavningar och särskrivningar så är väl kanske det här inlägget inte särskilt svårt att räkna ut? Däremot tänker jag varje gång jag äer snabbmat någonstans att det egentligen är ganska många familjer med små barn som äter där och jag blir lite upprörd varenda gång. Att jag, som vuxen, äter där när jag ändå vet vad det gör med mig är en sak men att ta med sina små barn och mata dem med allt det där känns inte helt rätt...

Oj. Det här kan bli en roman. Även om jag är så trött just nu att jag ser i kors och inte orkar tänka särskilt mycket på det.

• Jag har extremt dåligt humör, det har jag ärvt av min mor (även om hon envisas med att påstå att jag inte har det eftersom hon har sitt kvar) Jag blir arg fortare än kvickast och sen glad ungefär lika fort igen.
• Jag ser inte stökighet förrän det blir riktigt illa. Vilket ofta retar gallfeber på den person som har oturen att bo ihop med mig.
• Jag har en tendens att vara väldigt förvirrad och sluta prata mitt i meningar för att jag blivit distraherad av något annat.
• En dålig sida som ibland är bra är att jag är språkpolis. Avskyr särskrivningar och felstavningar. Det brukar också omvärlden kunna irritera sig på.

Nåja. Kommer jag på mer lägger jag upp det sen. Nu vill jag inte vara med mer.;P

Shit. Sånt här är svårt. Jag har ingen aning vad jag har för förebilder... Det lät lite tråkigt, jag vet.. Men.. Nä.

Jag skulle nog inte säga att jag ångrar särskilt mycket jag gjort i mitt liv. Inte såhär i efterhand i alla fall. Det är de saker jag gjort som gjort mig till den jag är och om jag inte handlat på ett visst sätt kanske jag inte alls hade haft det som jag har det idag eller varit precis samma person.

Såklart skulle jag kanske önska att jag inte betett mig på vissa sätt vid olika tillfällen, men det finns ju inte så mycket att göra åt det idag.

Något jag däremot ångrar varje termin, är att jag inte börjar plugga i tid. Ändå verkar jag aldrig lära mig det..

Underligt det där. Hade samma fråga kommit fram i högstadiet eller gymnasiet så hade jag säkert haft jättemånga saker jag ångrade. Nu känns det mer som om jag faktiskt har vuxit ifrån alltihop. Och det känns skönt.

Jag har nog faktiskt förträngt de flesta pinsamma ögonblicken, eller insett att de inte var riktigt så pinsamma som jag verkligen tyckte för tillfället. Jag menar, alla gånger man vurpade på isfläckar och flög upp fortare än man landat för att det var så pinsamt ifall någon såg, verkar inte direkt lika farligt precis idag. Kanske skulle jag tycka det ifall det råkade hända igen, men det är då det.

Jag har verkligen spenderat hela dagen, som jag ändå har haft migrän under, med att försöka tänka ut pinsamma situationer värda att ta upp här, men jag kommer inte på några. Tyvärr. Kanske någon vänlig själv kan påminna mig om något, men till dess.. Nada..

Det här är, vilket snart ingen borde ha missat, min morfar. Han är en av de allra viktigaste människorna för mig.

Den här bilden är tagen ett år (såklart) men själva händelsen var tradition. På bilden är jag två eller kanske tre år så året är antingen 1989 eller 1990 (mamma tror våren 1990). Varje år som det började bli vår och isen blev svagare och svagare och sådär så tog morfar med mig (och säkerligen mina kusiner innan mig) ner till sjökanten och där stod vi och hoppade sönder isen tillsammans. Som synes på bilden.

Eftersom morfar var ett stort barn hela han så hade han säkert minst lika roligt som jag hade det men samtidigt förenade vi nytta med nöje eftersom isen försvann fortare på det här sättet.

Varje gång jag ser den här bilden kommer jag på mig själv att sitta och småle. Ett av mina allra tidigaste minnen är det i alla fall, och jag älskar det.

Okej, kortfattat inlägg.

Första kyssen, om man bortser från dem som man säkerligen fick som barn men glömt bort, är så ohyggligt romantiskt som på sista april i 8an. Jag var alltså 15 år och ja, vad ska man säga, inte direkt nykter. Det var med en gammal granne som var gigantiskt skitsnygg men inte särskilt nykter han heller.

Å vilka minnen (?)...

Första kärlekskyssen var med första pojkvännen där i 9an, men den kan jag inte minnas helt ändå. Jag har nog aldrig varit särskilt bra på att minnas sådana saker.

Första kyssen med Martin var fredagen den 22 januari (ja, se där fungerade minnet utmärkt). Det var dagen vi träffades för första gången och han bara timmarna innan hade tagit min hand på dansgolvet. Jag kände mig grymt speciell eftersom han hade hur många tjejer som helst efter sig. Jag skojar inte ens, alla tjejer tittade på denna människa och det var mig han valde... Kanske för att både han och Jimmy inte hade någon annanstans att sova men ändå. Grymt speciell kände jag mig i alla fall och var världens lyckligaste när han gav mig en puss under filmtittandet efter dansgolvet.

Sen jag var liten har jag haft som dröm/mål att bli lärare. Jag vet inte varför, men det har alltid känts som om det är det jag ska göra. Lite har det nog att göra med att båda mina föräldrar är det men jag har ändå (nästan helt) valt min egen väg att gå. Mamma är förskollärare och pappa gymnasielärare i svenska och engelska. Jag har valt att följa i pappas fotspår mest och utbilda mig till gymnasielärare, men i historia och religion istället. De två ämnen som ingen verkar tycka om. Ändå vill många bli lärare i det. Underligt det där...

Annars har jag haft en dröm ganska länge att starta en egen affär. Och där kommer kursen jag läser nu - företagsekonomi - in. Vad det ska vara för affär ändras lite nu och då så där är jag inte helt hundra än. Men det kommer väl. Jag tänker ta min examen först så jag har något att falla tillbaka på.

När jag var riktigt liten ville jag bli artist. Sedan skådespelerska. Jag skulle inte tacka nej till det nu heller, men det är inte direkt en prioritet jag har.

Ska vi se till mitt riktigt stora mål/min största dröm är det att skaffa familj. Det har alltid varit något jag velat. Från början skulle jag bli prinsessa och vi skulle få 11 barn.. Som ett fotbollslag.. Undrar varför, eftersom jag aldrig gillat fotboll, men så var det. Ändå har jag tackat nej till familj två gånger redan. Ganska skrämmande mål i nya relationer dock, men jag har alltid hållt mig ärlig både för min och deras skull. Dumt att slänga bort en herrans massa år på någon som inte vill samma sak som du (att det blev så i alla fall på grund utav inte så ärligt tillbaka är en annan sak. Jag var i alla fall ärlig).

Under åren var det säkert ett par andra drömmar som försvunnit. Ett tag tänkte jag till exempel bli advokat. Men det här är de som hållt i sig och stannat kvar. Jag anser att drömmar är otroligt viktiga och det är synd om dem som inte har några. Det är också skönt att alltid ha vetat vad jag vill bli, så många jag känner hade ingen aning och kanske inte har det nu heller. Däremot har det också varit skrämmande, eftersom jag inte haft någon riktig back upplan ifall jag inte passar som lärare.

Vad ville du bli när du var liten?

När jag såg den här rubriken tänkte jag "Shitfuck" som Marcus brukar säga. Jag har inte alls någon lust att tänka på de laster som jag har.. men visst..

Jag älskar skräpmat - och då kanske i största bemärkelse hamburgare. Får jag välja så är det Max som gäller, men hamburgare och jag är nöjd.

Socker är nog min allra största last. Då helst i chokladform, men socker socker och socker i mängder..

Dåliga vanor då. Jag är extremt dålig på att se när det är stökigt. Eller, jag ser - men bryr mig inte. Jag har i stort sett alltid haft ett rum som varit smått kaotiskt, och det är så jag hittar som bäst. Varför ändra på ett vinnande koncept? Annars biter jag på naglarna som jag redan nämnt och har tendensen att alltid hamna framför datorn istället för att plugga.. Jag har ingen motivation till att träna och hoppar hellre över det, vilket i kombination till sockret inte slutar i smalhet om man säger så.;P

Sjunger gör jag också. Högt och ofta.. Ibland utan att märka det..

Så, jag tror att det får räcka.

Hoppsan. Eftersom det blev otroligt mycket senare än tänkt igår så blev det aldrig bloggat. Därför kör vi på två inlägg idag då. Tar och blandar lite egenskaper med sånt som jag tror att majoriteten kanske inte vet, för jag kan nog inte komma på 10 saker som ingen vet om mig.

1. Jag är otroligt ironisk i mitt sätt att vara och prata.
2. Och vulgär.. Med personer som känner mig nog bra kan jag i stort sätt kläcka ur mig vad som helst.
3. Jag biter på naglarna i omgångar. Brukar lyckas med att sluta något år i taget men brukar alltid hitta tillbaka.
4. Jag har aldrig haft en riktig fjortisperiod. Det närmsta jag kom var väl att en av mina bästa vänner var fjortis med mycket ädre kille och bil..
5. Trots att jag kommer från Norrland så avskyr jag snö, skidor och skridskor.
6. Jag tycker inte om sociala evenemang och brukar ofta ha småångest innan jag måste gå på sådana.
7. Då kanske man kan räkna ut att jag är en sån som sällan festar, vilket resulterar i att jag är otroligt billig i drift.
8. Jag har varit utomlands 3 gånger om man räknar bort Norge, Finland och Danmark. En av dessa har varit solsemester.
9. Istället för att vara en filmmänniska är jag en seriemänniska (höll på att skriva seriemördare). Serier kan jag titta på i oändlighet men filmer har jag svårare för, även om det oftast skulle gå minst lika fort.
10. I sjuan tonade jag håret blått och blev knäckehäxan... Bra (eller?) eftersom det höll i sig till slutet på gymnasiet.

Tack och lov är dagens inlägg lätt. Det behövs i min tentaångest.

Det här är jag och min lillebror. Tre år och allt i världen skiljer oss åt. Utom musik. Vi är båda musikalika, han lite mer dock. Han ska alltid vara bättre på allt den här herrn. Nu håller han till och med på att utbilda sig i sång så snart är det bara tvärflöjt jag är bättre på än vad han är. Dålig stil.

 

När han föddes var jag väl kanske inte världens lyckligaste storasyster. Det kanske snarare var så att jag förväntat mig en lillasyster och blev väldigt besviken. Och avundsjuk. Därför slog jag honom med min sko en gång när han var nästan nyfödd. På handen dock, så det var väl inte så farligt...

Sen dess har vi (inte) varit sams.. Inte förrän jag flyttade 60 mil blev det vettigt under längre perioder. Så går det när man har två envisa och lättirriterade åsnor under samma tak..;P

När jag var yngre älskade jag prydnadssaker.

Idag har jag inte samma behov av det utan är nöjd med att ha de jag tycker om vid min sida.

Tråkigt kanske, men sant.

Det här skulle kunna bli det längsta inlägget i världshistorien.

Jag har min alldeles egna tro. Till förtret för flera jag läste religionsvetenskap med som ville omvända mig till kristendomen - "den enda sanna och rätta religionen".

Min mamma skulle säga att jag har gjort ett "sjuraskihop", alltså blandat det jag hittat och tyckt om. Jag tar de delar från olika religioner/filosofier som jag tycker allra mest om och blandar ihop dem till något som passar mig. Man skulle kunna säga att jag är pluralist: Jag tror att alla kan nå frälsning, bara de hittar sin egen väg. Den som passar dem.

Nä, shit vad långrandigt det här kommer bli om jag fortsätter.. Jag ger upp.. Jag älskar religioner, men anser att de kanske inte brukas i rätt syfte jämt och jag anser att alla får tro vad de vill, bara de inte försöker tvinga på mig vad de tycker/tror.

Så. Strålande.:P

Igår var inlägget om mina favoritsaker... Jag kan tala om att cykeln inte tillhör dem. Nog för att jag verkligen avskyr att cykla men jag vill ju faktiskt gärna ta mig framåt. Dock börjar jag misstänka att cykeln hatar mig så det slår härliga till..

För någon vecka sen när jag kom ut var cykeln totalt genomfrusen. Det tog ungefär 10 minuter att få upp låset och när jag väl tog mig fram till skolan hade låset hunnit frysa igen. Samma sak när jag skulle ner och träna så då fick jag gå ner till gymmet och sen tillbaka upp för att kunna få hjälp med att låsa upp cykeln. När jag väl kom hem så var cykeln.. ja just det... fryst. Några dagar innan, bara för att nämna det, frös handbromsen och kedjan hoppade av...

Idag har jag istället ingen luft i bakdäcket. Jag verkligen älskar den här cykeln.. Helt fantastisk är den, när inte sadeln åker ner av sig själv, eller luften försvinner, eller när inte folk tvärstannar eller kliver ut framför en.... Idag fick jag alltså gå till skolan med cykel bredvid för att kunna blåsa upp den sen nån gång idag.. Det gjorde att jag inte direkt kom i tid så jag skippar föreläsningen och pluggar istället.

Nåja, den har ju i alla fall både cykelkorg och pakethållare så jag slipper krångla särskilt mycket...

OM det vore så att det här var min sista dag så vore jag grymt nöjd med den. För världens bästa sambo hade hittat på en utflykt för oss idag och planerat allt. Jag fick inte veta något.

Först åkte vi till Rökstenen, som ska vara det äldsta litterära verket i Sverige. Bilder kommer senare när jag orkar stoppa in kabeln i telefonen. Det är inte ett litet litterärt verk vill jag lova, den är nog en bra bit över 2 meter och måste vara över 1 meter på bredden. Annars tog vi en liten omväg förbi Alvastra klosterruin också. Och hjälpte en bil upp ur diket.

Sen tog han mig till Gränna så vi köpte polkagrisar. Världens sötaste karl har jag.

Såklart skulle jag inte vilja att det var min sista dag, men det vore en helt klart värd dag att ha som slut.

Jag har fantastiska vänner, även om de flesta råkar finnas ganska långt bort. Och under mina högstadieår då jag hade människor som var väldigt elaka mot mig så fanns de där för mig. Jag tror att det har gjort att jag aldrig gick ner mig mer i skiten (ursäkta) än vad jag gjorde.

Vissa känner mig såklart lite bättre än andra. Det är inte alla som jag kan prata om allt med, men alla är helt underbara på sina egna sätt. Jag vet att en av dem som jag inte pratar så ofta med hade kommit att tänka på mig och hur jag mådde, försökt ringa, men inte fått tag på mig. Samtidigt låg jag inne på akuten för blindtarmen. Då var det nog flera månader sedan vi pratade sist, och att hon kom och tänka på mig i ungefär samma minut som jag kom in på akuten och stängde av telefonen är ganska fantastiskt.

Jag tänker inte rada upp mina vänner här. De vet vilka de är. Några är lite äldre och några är alldeles nya men jag skulle inte vara den jag är utan dem, och jag kan tala om att den här kursen jag läser skulle vara miljoner ton tråkigare än vad den är tack vare dessa fantastiska människor. :)

---

Update: Mina inlägg verkar komma lite när de själva vill.. Ska försöka undersöka problemet. Annars får jag tidsinställa varenda liiitet inlägg. :D

Det här, mina damer och herrar, är ingången (åtminstone om man kommer från just det hållet, Östersundshållet) till Strömsund. Det här är platsen där alla vet allt om alla, speciellt sådant som inte stämmer och där alla verkar få barn just nu. Det här är anledningen till varför jag inte valde att flytta till Umeå som i stort sett alla andra gjorde .

Strömsund är jättefint, en liten stund i taget. Ibland har jag hemlängtan och vill bara gå runt där allt känns igen, där alla känner igen en och sådär ni vet. Det brukar dock gå över eftersom nästan alla jag känner har flyttat därifrån. Endast en person som jag umgås och pratar mycket mer finns kvar och honom kan jag ju inte trakassera hela tiden när jag är hemma heller.

Istället kan vi då säga såhär:

• Det är i Strömsund, med omnejd (i alla fall inom Strömsunds kommun) som Beppe Wolgers film Dunderklumpen spelades in.
• På Öhn (1 mil utanför) finns Beppe Wolgers museum med bland annat dockorna från Beppes Godnattstund. Det är också här som filmen Dunderklumpen har sin början.
• För alla (i alla fall nästan) kallas Strömsund för Flata. Hur uttalet är kan jag inte förklara, men det hörs i alla fall skillnad på hur ni tänker det i huvudet.;P
• Varje sommar går Dundermarknaden av stapeln här. 3 dagar med artister, knallemarknad, karuseller and so on..

Nu kommer jag inte på något mer.. Så ni får istället nöja er med att bli lite smått bildbombade på olika ställen hemma, eller i Strömsunds kommun, som jag tycker mycket om.

Hälsingsåfallet

Att fiska vid Sporrsjönäs (tror jag)

Pimpling på Bjurtjärn

Jätten Jorm (från filmen Dunderklumpen) på Ströms Hembygdsgård

Världens bästa stuga

Och till sist bara för att - Jämtlandsflaggan.