Dag 26 – Mina rädslor (24 december)
Vilket fantastiskt inlägg att skriva på självaste julafton, men jag gör mig ett försök i alla fall.
Spindlar - Jag klarar inte av dem. Knappt på någon nivå, men är jag ensam så gör jag vad jag måste och dödar dem, men då måste jag verkligen vara helt ensam i flera timmar framåt, annars håller jag koll på den lilla äckliga saken tills någon annan kommer och dödar den.
Insekter - Alla flygande insekter överlag är fruktansvärt äckliga. Om getingar kommer för nära springer jag och skriker, så är det...
Nålar/sprutor - jag vet inte vad det är som är så hemskt. Jag tror det går tillbaka till fjärde klass och stelkrampssprutan som skolsköterskan högg in i armen på mig. Rent psykologiskt vet jag att det inte är någon fara, men det hjälper sällan. Ska bli kul att se om jag överlever tatueringen. Jag har dessutom ganska låg smärttröskel.
Att vara ensam för alltid - Jag märkte det när mitt förra förhållande sprack. Jag blev rent livrädd att jag skulle vara ensam för all framtid. Igen, rent psykologiskt visste jag att chansen att jag aldrig skulle hitta någon igen var väldigt väldigt liten, men känslan gick inte att komma ifrån.
Sen är det väl frågan om var man drar gränsen till rädd för. Jag tycker att det är obehagligt med påtvingade sociala situationer och jag vill helst att allt ska vara som det alltid har varit. Just förändringar har jag nog alltid haft ganska svårt för. Dock är jag inte rädd för dem, inte inom kontrollerade former.
Spindlar - Jag klarar inte av dem. Knappt på någon nivå, men är jag ensam så gör jag vad jag måste och dödar dem, men då måste jag verkligen vara helt ensam i flera timmar framåt, annars håller jag koll på den lilla äckliga saken tills någon annan kommer och dödar den.
Insekter - Alla flygande insekter överlag är fruktansvärt äckliga. Om getingar kommer för nära springer jag och skriker, så är det...
Nålar/sprutor - jag vet inte vad det är som är så hemskt. Jag tror det går tillbaka till fjärde klass och stelkrampssprutan som skolsköterskan högg in i armen på mig. Rent psykologiskt vet jag att det inte är någon fara, men det hjälper sällan. Ska bli kul att se om jag överlever tatueringen. Jag har dessutom ganska låg smärttröskel.
Att vara ensam för alltid - Jag märkte det när mitt förra förhållande sprack. Jag blev rent livrädd att jag skulle vara ensam för all framtid. Igen, rent psykologiskt visste jag att chansen att jag aldrig skulle hitta någon igen var väldigt väldigt liten, men känslan gick inte att komma ifrån.
Sen är det väl frågan om var man drar gränsen till rädd för. Jag tycker att det är obehagligt med påtvingade sociala situationer och jag vill helst att allt ska vara som det alltid har varit. Just förändringar har jag nog alltid haft ganska svårt för. Dock är jag inte rädd för dem, inte inom kontrollerade former.
Kommentarer
Trackback