Dag 01 – Presentera mig själv (29 november)
Min första tanke var att låta Martin skriva en text om mig, för är det något jag hatar så är det att beskriva mig själv. Det gick inte så bra som jag hoppades att få honom att göra det, men han skrev i alla fall ner fem ord som han (tydligen) tycker representerar mig:
Glad
positiv
trevlig
musikalisk
sångfågel
Jag ska försöka inkorporera de här orden i min text, men jag börjar väl om från början.
Glad
positiv
trevlig
musikalisk
sångfågel
Jag ska försöka inkorporera de här orden i min text, men jag börjar väl om från början.
Jag heter (som förhoppningsvis redan framgår) Maria, är 23 år och kommer ursprungligen från Strömsund i Jämtland. Som sådan kanske jag kan ses som konservativ och jag vill otroligt gärna att allt ska vara likadant, hela tiden. Jag är livrädd för förändringar och brukar sällan tycka att något är roligt innan jag faktiskt gör det.
Min mamma säger att jag är född "tvärtför" (tvärt emot), eftersom jag inte föddes med huvudet före som är normalt utan med fötterna först. Jag brukar snarare säga att jag redan då visste att jag inte ville bli gymnast eller så och stå på huvudet utan att jag var intelligent nog att förstå att man går med fötterna.
En av mina största personlighetsdrag är en enorm blyghet. Trots det så verkar aldrig någon tro på mig när jag säger att jag är det, för om jag måste vara social så kan jag. Jag minns hur jag som liten inte vågade ta kakor när vi fikade om det satt människor jag inte kände och tittade på mig. Jag vågade inte röra på mig. Ville aldrig vara den som uppmärksammades.
Min mamma säger att jag är född "tvärtför" (tvärt emot), eftersom jag inte föddes med huvudet före som är normalt utan med fötterna först. Jag brukar snarare säga att jag redan då visste att jag inte ville bli gymnast eller så och stå på huvudet utan att jag var intelligent nog att förstå att man går med fötterna.
En av mina största personlighetsdrag är en enorm blyghet. Trots det så verkar aldrig någon tro på mig när jag säger att jag är det, för om jag måste vara social så kan jag. Jag minns hur jag som liten inte vågade ta kakor när vi fikade om det satt människor jag inte kände och tittade på mig. Jag vågade inte röra på mig. Ville aldrig vara den som uppmärksammades.
Jag var en otroligt glad skitunge. Och har, hur konstigt det än låter i och med min blyghet, alltid älskat att sjunga och helst så människor hör. Första gången jag stod på scen och sjöng inför ett fullsatt Folkets Hus i Strömsund var jag fem eller sex år gammal. Sen tog det väl ganska många år till nästa scenframträdande, men det har ändå alltid legat varmt om hjärtat. Pausmusik i högstadiets melodifestival i tre år och senare fick jag flytta ut på amatörrevyscenen. Det kan faktiskt vara det jag saknar allra mest från när jag bodde hemma. Dessa fantastiska människor och den upplevelsen. Underbart. Och jag har spelat många roliga karaktärer.
Som många andra var jag otroligt osäker på mig själv i högstadiet och det kom till en punkt när jag bestämde mig för att livet inte var värt att leva längre, men jag vågade aldrig ta steget till att ta mitt eget liv, det hade jag inte modet till. Jag var alldeles för rädd för att det skulle göra ont, och jag ville inte göra så ont mot min familj som en av mina vänner gjorde mig när han försvann. Idag är jag otroligt glad för att jag inte vågade.
Just nu pluggar jag på universitet. Från början i Uppsala, en stad jag älskar, och där valde jag att bli gymnasielärare i historia och religion. Idag är jag i Linköping, men med samma mål. Det har bara blivit en kort paus för att läsa företagsekonomi, då jag inte fick byta direkt förra terminen. Tjejen som hatar förändringar tog det största steget någonsin och litade på magkänslan för ett skapligt nytt förhållande.
Martin påstod att jag är positiv. En av mina nya vänner här i Lkpg sa att hon är possimistisk (hon råkade slå ihop positiv och optimist). Jag säger att jag är possimistisk för att jag är en positiv pessimist. Ofta säger jag att saker går åt helvete innan de gör de för att slippa ha den pressen på mig men jag ser också oftast positivt på saker men med ett negativt öga. Om det verkar vettigt. Att jag är glad tror jag inte att någon skulle säga emot. Jag är hon som nästan alltid ler, som nästan alltid skrattar. Det var jag å andra sidan hela högstadiet också men idag är det en annan typ av människa. Masken är av.
Musikalisk och sångfågel. Jag vet inte det jag, men jag älskar att sjunga - det är nog den största delen av mig. Här hemma sjunger jag näst intill konstant så varför han inte har tejpat för munnen på mig än är jag osäker på... Ett tag skrev jag en massa musik, men det försvann i stort sett när inte längre tonårsdepressionen fanns kvar. Nåja, jag är glad att han tycker det.
I övrigt måste jag väl säga att jag är överviktig men på väg att ändra det. Att jag är glad över mina förändringar för de har gett mig vänner som jag är otroligt tacksam för. Den största av mina fantastiska egenskaper är nog dock att jag har migrän (tack pappa för den), som just den senaste veckan i stort sett har hindrat mig från allt. Inga föreläsningar för det har jag inte klarat av, men jag har kunnat träna lite och suttit och pluggat. Nu har jag bestämt mig för att migränen och den senaste veckans sjuka är slut. Det här var sista dagen, så imorrn är det bara på språng igen... Ojoj...
Såg när jag gick tillbaka att jag missat att han skrev att jag är trevlig. Det enda jag kan säga om det är: Det hoppas jag att han tycker, det vore ju jobbigt om han valde att leva med mig för att jag är så förbannat otrevlig...
Just nu pluggar jag på universitet. Från början i Uppsala, en stad jag älskar, och där valde jag att bli gymnasielärare i historia och religion. Idag är jag i Linköping, men med samma mål. Det har bara blivit en kort paus för att läsa företagsekonomi, då jag inte fick byta direkt förra terminen. Tjejen som hatar förändringar tog det största steget någonsin och litade på magkänslan för ett skapligt nytt förhållande.
Martin påstod att jag är positiv. En av mina nya vänner här i Lkpg sa att hon är possimistisk (hon råkade slå ihop positiv och optimist). Jag säger att jag är possimistisk för att jag är en positiv pessimist. Ofta säger jag att saker går åt helvete innan de gör de för att slippa ha den pressen på mig men jag ser också oftast positivt på saker men med ett negativt öga. Om det verkar vettigt. Att jag är glad tror jag inte att någon skulle säga emot. Jag är hon som nästan alltid ler, som nästan alltid skrattar. Det var jag å andra sidan hela högstadiet också men idag är det en annan typ av människa. Masken är av.
Musikalisk och sångfågel. Jag vet inte det jag, men jag älskar att sjunga - det är nog den största delen av mig. Här hemma sjunger jag näst intill konstant så varför han inte har tejpat för munnen på mig än är jag osäker på... Ett tag skrev jag en massa musik, men det försvann i stort sett när inte längre tonårsdepressionen fanns kvar. Nåja, jag är glad att han tycker det.
I övrigt måste jag väl säga att jag är överviktig men på väg att ändra det. Att jag är glad över mina förändringar för de har gett mig vänner som jag är otroligt tacksam för. Den största av mina fantastiska egenskaper är nog dock att jag har migrän (tack pappa för den), som just den senaste veckan i stort sett har hindrat mig från allt. Inga föreläsningar för det har jag inte klarat av, men jag har kunnat träna lite och suttit och pluggat. Nu har jag bestämt mig för att migränen och den senaste veckans sjuka är slut. Det här var sista dagen, så imorrn är det bara på språng igen... Ojoj...
Såg när jag gick tillbaka att jag missat att han skrev att jag är trevlig. Det enda jag kan säga om det är: Det hoppas jag att han tycker, det vore ju jobbigt om han valde att leva med mig för att jag är så förbannat otrevlig...
Kommentarer
Trackback