Maria - Ett norrsken i Linköping

Jag har aldrig någonsin varit en sådan där tjej som byter kärlek fort utan jag har alltid tyckt om/varit kär i någon länge. Tänkte göra en liten tillbakablick.

Min allra första kärlek var grannpojken som också var min allra bästa vän. Åtminstone den första kärlek jag minns. Sedan hade jag samma kärlek för en kille i 1-3an på grundskolan och vidare 4-6 och 7-9... Jag ser ett mönster här..

Min första besvarade kärlek var i 9an. Det är nog faktiskt första gången jag kan minnas att en kille över huvud taget fastnat för mig och ville vara med mig. Att det sedan slutade med att han lyssnade mer på sin bror om hur jag var som person än vad han lyssnade och litade på mig var ju en annan sak. Det förhållandet höll inte länge om man säger så.. Det hann nog aldrig ens bli ett förhållande. Och hans bror kände jag inte alls förresten, hade nog aldrig sett människan.

Min första pojkvän (om man räknar bort i 3an då en klasskompis tjatade till sig ett ja och sen gjorde slut en vecka senare genom att kasta snöboll på mig) var också i 9an. Jag hade tyckt om den här killen i flera år sådär lite i smyg och jag var rent överlycklig när vi blev tillsammans. En av mina kompisar sa fortfarande flera år senare att hon trodde att det kommer att sluta med att vi gifter oss han och jag. Kanske, kanske inte. Jag tvivlar på det, men anser att vi hade otur i förhållandet och lyckades pricka in en tid när jag var borta mycket och av de 3 månader som vi höll ihop var jag borta 1,5. Sen att vi inte var särskilt lika var väl en annan sak. Den här människan är förresten fortfarande idag en av mina närmsta vänner och den jag alltid vänder mig till för råd och tröst.

Min första besvarade kärlekschock fick jag väl (förutom han som valde att lyssna på sin bror) när pojkvän nummer tre (16 år, jag 17) sa att han ville skaffa barn med mig efter två veckor i förhållande.. Ja, det tog också slut fort som attan egentligen... Han fick barn bara ett par år senare ifall någon undrade. Dock inte med mig. Kärlekschock nummer två inom samma ämne kom bara några veckor senare då en kille (man? 21 iaf) ställde ultimatumet att han ville vara med mig men att han ville vara gift och ha barn innan han var 25. 17åriga Maria sprang åt andra hållet. Han gifte sig och skaffade barn innan han var 25.. Inte heller med mig.

Mitt första långa förhållande var Kasper, min bästa vän. Egentligen är det ett under att vi stod ut med varandra så länge vi gjorde. Speciellt efter att vi insåg att förhållandet var dött. Men skit i det. Det här är en av de allra mest underbara människor jag känner. Jag kan vara mig själv med honom rakt igenom och han är den som vet allra allra mest om mig. Inte konstigt kanske i och med att vi spenderade nästan 5 år tillsammans varav 2,5 som sambosar i en stad långt från båda våra familjer. Nu har jag 30 mil till honom och när jag hälsade på förra helgen var det 6 månader sen vi sågs sist. Så länge har vi aldrig någonsin varit ifrån varandra. Underligt det där.

Min första riktigt stora chansning i kärlek är Martin. Han är killen jag fastnade för direkt, som jag kände att jag ville vara med. Och det så starkt att jag knappa 3 månader senare valde att ta chansen att bo med honom och byta stad, universitet och miljö. Och visst önskar jag att vi hade chansat åt andra hållet och hamnat i Uppsala, men jag vill inte jobba där heller så det gör inte så mycket. Jag och Martin är otroligt olika, men vi är lika på de ställen som betyder något. Han får mig att känna mig trygg och hemma och bara genom att vara i samma rum får han mig harmonisk (eller skogstokig beroende på vad han gör). Och det viktigaste - han får mig att skratta och jag känner mig älskad.