Maria - Ett norrsken i Linköping

Jag tror att Marie har smittat mig lite så nu sitter jag och myser till julmusik.

Det jag egentligen ville med det här inlägget är att se tillbaka lite. Om någon hade sagt till mig i juli 2007 när jag tog pick och pack och flyttade till Uppsala att jag, efter lite drygt två år, skulle bryta upp med Kasper och sedan klara mig väldigt bra själv tills jag hittade Martin och bytte stad hade jag nog skrattat åt dem. Det fanns liksom inte.

Att flytta från Uppsala fanns inte ens på kartan vid jul i fjol.

För ett år sedan bodde jag inte ens själv än för Kasper hade inte fått sitt korridorsrum och inte jag mitt. För lite drygt ett år sen visade han vilken bra bästa vän han är genom att ta med mig till akuten och sen hälsa på mig varje dag medan jag hämtade mig från blindtarmsoperationen. Han satt ju trots allt och väntade med mig från 14 på akuten till runt 23 när jag blev inlagd. Lite av en ängel ibland kan jag tänka.

 

Tänk vad olika livet vill än vad en själv vill ibland. Just det där med att vandra bort från Uppsala och ett nästan fem år långt förhållande. Att ta valet att bosätta sig i ett korridorsrum med bara en massa män..

Och tänk vad livet kan ordna sig till det bästa. Att genom en slump hitta en gammal kompis på facebook och bjuda in honom och hans lägenhetskompis för att dansa och umgås med mig och en av mina bästa vänner.. Att märka att den där lägenhetskompisen var alldeles alldeles underbar och att när han åkte blev det tommare än vad det någonsin varit innan. Att våga chansa - både på ett nytt förhållande och på en ny stad, och det väldigt fort.

Jag ska inte ljuga. Jag saknar Uppsala, och önskar att vi istället valt att han skulle ha flyttat till mig, men jag har fått väldigt mycket här som inte fanns där, men jag saknar en massa också. Och även om han är alldeles alldeles underbar så har vi våra ups and downs precis som alla andra men jag brukar alltid somna säker på att jag älskar honom och att det är precis såhär som det är meningen att det ska vara.