Från ett öppet hjärta

Jag har egentligen aldrig varit rädd för att bli sårad och har för det mesta kastat mig in i kärlek för att jag har tänkt att det är bättre att faktiskt chansa än att missa något som skulle kunna vara väldigt bra.

När jag skulle sluta sjunde klass tog en av mina vänner livet av sig. Jag hade varit kär i honom i flera år och för mig blev det jättejobbigt för att jag konstant hade i bakhuvudet att jag inte hade sagt något om det till honom. Ungefär då bestämde jag mig för att alltid vara öppen med mina känslor för jag ångrar hellre att jag sagt något om kärlek än att fundera på om det hade kunnat rädda något genom att prata.

Den här gången tänker jag satsa på att lära känna mig själv. Jag vill inte stressa in i något nytt för det verkar bara väldigt onödigt.

Jag har aldrig varit bra på att stanna och tänka efter när det gäller kärlek. Tror att det kan bero lite på mobbing under högstadiet och att jag blev så glad bara någon bestämde sig för att tycka om mig, då var det lika bra att följa den strömmen och se var det leder.

Om jag skulle få möjligheten att leva om mitt liv igen skulle jag fortfarande i stort sett göra samma val som jag gjort, mest för att de faktiskt har gjort mig till den jag är idag. Jag kanske skulle ta det lite mer piano i många fall för jag har haft många ledsna stunder som skulle kunnat undvikas. Samtidigt önskar jag att jag hade stressat upp mig mer i vissa fall för att då hade jag också kunnat undvika många andra ledsna stunder.

Hur som så är jag alldlees för snäll för mitt bästa.

Hmm.. Sorry för långt inlägg, behövde få det ut ur mig kände jag.

Kommentarer
Postat av: pelle

Väldigt bra inlägg, känns som du skrev av dig lite. Kände igen mig lite också. Högstadiet var ingen lätt match.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback