Maria - Ett norrsken i Linköping

Hela min uppväxt har jag fått höra hur lik mamma jag är.  Inte alltid jättekul, speciellt inte när det inbegriper att främmande människor kan stanna mig när jag handlar hemhemma bara för att säga att det nog syns att jag är "Ingrids flicka"

 

Däremot vet jag att min mamma fått stå ut med samma grej. Hela uppväxten har hon fått höra hur lik mormor hon är.

 

Nu var min mormor otroligt vacker när hon var yngre. Idag är hon mer söt, som synes i förra inlägget, men det klart att man är lite mer rynkig när man är 91 än 21. Bilden nedan är alltså tagen för 70 år sedan och såhär vacker var min mormor. Det måste ju betyda att mamma och jag är minst lika tjusiga eftersom det så tydligt syns att vi är lika. Vi har aldrig sett det, men men... Det måste vara sant.

 

Inte för att jag har haft några föreläsningar de senaste månaderna, men jullov är ju ändå något som inte finns på kartan. Två uppsatser kvar och flera andra små jävla skitsaker. Dessutom ska jag skriva på papper för jobb imorn och sen är det dags att börja förbereda sig för heltidsarbete.

 

Fattar ni att jag måste kliva upp på morgonen och vara på jobbet senast 8? Det förbereder inte lärarprogrammet en för det kan jag säga. Att ha föreläsningar kanske två gånger i veckan i 4,5 år gör inte att man är beredd att jobba heltid och tidigt.

 

Löjlig är jag också, jag har gråtit mest hela tiden sen jag fick veta att jag fick jobbet. Mest för att jag försvinner 10 dagar nu för jullov innan jag kommer tillbaka till Linköping, och sen har jag färre än 10 dagar till innan jag ska åka tillbaka och jobba. Det gör, eftersom allt ligger åt helvete, att jag kanske kan åka hem till Linköping och umgås med mitt liv en gång i månaden. Det är lite smått jobbigt.

 

Nu ska jag fortsätta skriva på uppsats och packa till hemresan, innan jag ska laga lunch och säga hejdå till min sambo. Gråta får jag inte göra förrän han åkt tillbaka till jobbet, har jag bestämt.

 

På måndag åker jag hem till Jämtland...

 

Och på tisdag skriver jag på anställningskontrakt för att vara lärare i SFI (Svenska för invandrare) under vårterminen 2013.

 

Yey me!

 

Det jobbiga är ju såklart att det helt plötsligt blev att gå från att vara sambo till distansförhållande även om jag såklart fortfarande kommer att bo i Linköping med Henrik. Det kommer att bli en hel del pendlande och vadå, det handlar ju bara om 85 mil. Går ju fort som fan det. Så om bara Linköpings flygplats skulle kunna få för sig att också ha inrikesflyg så skulle jag bli överlycklig!

 

Bara för att jag skulle hinna se hur julfint det är hemma så klädde vi granen i tisdags.

 

Idag är det julfest. Jag ska ha en röd klänning som köptes för nått år sen och som jag inte kan andas i. Plattbröstad blir jag också, vilket inte är så vanligt för mig, men det är det juligaste jag äger och därför tänker jag vare sig andas eller äta resten av kvällen.

 

Tomteluva också, och så ska jag gladeligen använda sminkpalletten jag köpt mig själv.

 

Hjälp vad tjejigt det där blev nu, det är nästan inte okej.

Egentligen är det nog inte bara det att det tänkbara arbetet ligger långt borta från det liv jag ändå skaffat mig som är problemet med det hela. Det stora för mig är att jag ska tillbaka till en plats där jag inte mådde bra, där människor som dömde mig långt innan de lärde känna mig finns och allt kan upprepas igen. Jag är van att hemhemma finns de hjärnspöken jag försökt lämna bakom mig men som brukar dyka upp när jag är där.

 

När jag flyttade till Linköping blommade jag ut, för första gången på riktigt. Här hittade jag de bästa vänner jag någonsin haft och även om jag alltid har haft bra vänner så var det de här som jag behövde. En helt ny stad och jag var på riktigt rädd för att det skulle bli som Uppsala och jag skulle hålla mig på min kant tills jag var färdigutbildad. För den utblomningen tappade jag ett riktigt destruktivt förhållande (stor förlust, really) men det har också fått mig att våga saker, att prova saker, att känna mig trygg med den jag är och vad jag kan.

 

Och så förstörs det lite av att få världens möjlighet att flytta hemhem, och jag vill bara att lönen ska vara så dålig att beslutet tas åt mig, för annars måste jag ju välja alldeles själv.

Den här dagen har spenderats i knädjup snö och med mycket längre tid i kollektivtrafiken än jag tänkte mig. Men å andra sidan får man se allt från den ljusa sidan, hade jag valt att åka tillbaka till Linköping idag hade jag nog inte tagit mig fram för vare sig flyg eller tåg går som de ska pga snön.

 

I måndags följde jag med mina föräldrar upp till Jämtland för en snabbvisit och arbetsintervju. Nu får vi se vad det sägs om lön men om det inte är helt oacceptabelt ska jag börja jobba den 21 januari. Jag väntar på att få höra vad det sägs om lönen så jag kan ta den slutliga ställningen till alla möjligheter och problem det medför.