Maria - Ett norrsken i Linköping

Från att ha varit den där människan som sover igenom 7 alarm och 4 telefonsamtal (jodå, det har hänt på riktigt) har jag tydligen blivit en sådan som kliver upp på morgonen. Jag skyller allt på min sambo som har den hemska ovanan att kliva upp och gå till arbetet innan 8 på morgonen...

 

Det har också gjort att även om jag är trött på vardagarna pallrar jag mig upp innan 8 och har helt plötsligt en massa tid till mitt förfogande, vilket brukar sprida sig till helgerna och jag brukar oftast vara uppe och i farten åtminstone innan 9...

 

Idag var detta inte fallet. Istället var jag uppe och skuttade innan 7... 6.45 tittade jag på klockan första gången.. Sabla vintertid, du fuckar upp min dygnsrytm. Nu kommer jag säkerligen slockna innan 22, pensionär som jag är. 91-åriga mormor sover längre och lägger sig senare än jag gör...

 

Och apropå mormor, mina (tidigare obefintliga) bak- och städgener börjar vakna till liv. I fredags tog vi och gjorde butterkaka jag och herr sambo.

 

... så vore inte den dagen kommen.

 

Jag har två hemtentor, två uppsatser och säkert nått jag har glömt som jag borde göra.. och jag mår fan skit.

 

Det finns inte tid för det här.. Booooooooort baciller!

Sedan jag köpte min nya cykel, eller ja i alla fall fick nya däck till den nya cykeln, så har det regnat varje dag. Det känns lite som om vädergudarna hatar mig lite och väljer att låta det regna bara för att jag ska bli blöt. Tack och lov köpte jag regnkläder när vi var på Ullared senast och de har använts nu kan jag säga. Senast idag var det dags när jag skulle trampa in till andra sidan stan för att hjälpa en kompis att flytta.

 

Tack och lov var vädergudarna snälla och lät mig komma hem innan de släppte lös helvetet på riktigt.

 

Ikväll blir det öl (viktigt), middag, film och wii med en annan kompis. Blir bloody amazing det. Jag behöver tänka på annat än skolan känner jag.

Emellanåt behöver man ledighet. Det blev så igår. Jag lyfte inte ett pluggfinger och det var den bästa dagen på länge. Idag ska jag försöka ta igen det men hjärnan känns som mos. Det skulle kunna bero på cykelvägen till skolan som jag tog för första gången någonsin idag. Dels för att jag inte har bott i samma stadsdel mer än i lite drygt två månader och dels för att jag köpte cykel i förrgår.

 

Cykel ja... Det är ju en historia för sig. Den första blev stulen, låst och allt.. Så fick jag en fin lilasprayad av mina vänner i julklapp förra året och den funkade toppen. Fram tills att Henrik skulle lära mig att cykla till skolan strax efter jag flyttade till honom... Sen har jag letat cyklar på blocket och på studentanslagstavlan utan större framgång. Till slut valde jag att lägga lite extra pengar på en helt ny och valde att köpa en på Biltema...

 

Såklart fanns inte cykeln jag letade efter utan jag fick ta en helt annan (efter tre besök för att det då inte stod på lagersaldot att inte cykeln jag ville ha fanns där). Problem solved... eller? Det blev ett fjärde besök på Biltema på en vecka med framdäcket för det var skevt och hade inte gått att cykla på.

 

Många om och men och allt mynnar ut i att jag ska kunna cykla de 6,5 kilometrarna jag har enkel väg till skolan. Det var jobbigt, I tell ya. Det kändes som om jag skulle smådö (hej konditionslöshet) och dessutom regnade det. Hallelujah för regnkläder för att slippa regnet. Däremot andas det inte så jag var varm som en liten bastu när jag kom fram...

 

I-landsproblem... men det blir lättare.. eller? Snälla säg att det blir lättare!

Nytt pussel påbörjat. Det är lättsamt, kräver bara lite fokusering och talar inte om för en (oftast inte iaf) dryga 6 månader efter att hälften är fel...

 

Jag är så less på den här förbannade uppsatsen och gjorde misstaget av att tro att det inte var så mycket kvar när jag skickade in den för granskning. Nåja, fel kan man ju tydligen ha på många sätt men när han börjar påpeka över något som sett likadant ut sen i mars och han aldrig har gnällt på det innan är för mig en gåta. Nu lägger jag den på hyllan ett tag tills jag kommit på rätt spår igen med de kurser jag har på gång för tillfället och så får det gå som det går det här känner jag.

 

I ett mail jag inte skickat till honom men skrivit många gånger i huvudet kallar jag honom många fula ord det kan jag säga.

Nä, men här är man duktig och bestämmer sig för att när man ändå är vaken vid 7.30 så kan man ju ta sig en rask morgonpromenad innan slappandet för dagen börjar (wey ledig!), tar på sig sitt underställ och den fulaste träningsoutfiten man kan komma på. Klockan är ju ändå så tidigt så ingen kommer se en, det är luuuuugnt. Sen så knallar man ut och inser att det är just nu som alla människor i hela Linköping ska cykla till jobbet och alla cyklar just den vägen jag har valt att gå. Jippi

 

Dessutom insåg jag att det, i min skugga, såg ut som jag hade kycklingben...

På Oprah idag pratar de om misshandlade kvinnor och hur många tänker "så länge han inte slår mig är det okej".

 

Det är riktigt läskigt att komma fram till att man har haft samma tanke själv och jag vet också att jag sa det  till ganska många under det förhållandet när de frågade mig varför jag stannade kvar hos någon som fick mig att må så dåligt - "men jag älskar honom och han slår mig ju i varje fall inte".

 

Att sitta och känna igen sig, och inse att det kanske hade slutat med fysisk misshandel (jag säger inte att det skulle gjort det, jag säger bara att jag inte vet) och att jag var fast i en ond spiral i cirka ett och ett halvt år. Ett drygt år fick jag alltså höra hur dålig jag var som inte gjorde det och det, eller så hade jag gjort något men inte nog bra, jag var bara kvinna, jag var från norrland och alltså mindre civiliserad, jag var dum bara för att jag var kvinna.

 

Jag vet inte hur andra kvinnor fungerar men jag sa ifrån, jag sa alltid ifrån. Är det något jag vet att jag inte är så är det dum. Stökig möjligtvis, det kan jag ge honom men han var å andra sidan inte bättre själv. Var det någon som satte ner foten så var det alltid jag och det fick också honom att backa lite och förändra sig i någon dag vilket också antagligen var anledningen till att jag stannade.

 

"Det går att fixa, allt kan bli bra". Jag vet inte hur många gånger jag tänkte så under de där åren. Fruktansvärd idé. 

 

Till slut rann ändå droppen över och jag blev fri. Det blir inte alla, det är läskigt. Jag önskar ingen det helvetet, inte
ens min värsta fiende (om jag hade haft någon).

 

 

Idag är en sån där dag där jag längtar tillbaka till de (egentligen sorgefria) dagarna i högstadiet när man var ledsen för något som (egentligen inte) var sådär jättejobbigt och bara kunde ligga och gråta en hel dag.

Det skulle behövas idag, bara för att lätta på pluggstressen lite.
Dessutom skulle det underlätta musikskrivandet som oftast bara funkar när jag är ledsen.

Är det ingen som kan gå tillbaka till typ 14-åriga jag och säga att "det inte alls är jobbigt att läsa 2 sidor till på torsdag så gör det din tönt!"