Maria - Ett norrsken i Linköping

På Oprah idag pratar de om misshandlade kvinnor och hur många tänker "så länge han inte slår mig är det okej".

 

Det är riktigt läskigt att komma fram till att man har haft samma tanke själv och jag vet också att jag sa det  till ganska många under det förhållandet när de frågade mig varför jag stannade kvar hos någon som fick mig att må så dåligt - "men jag älskar honom och han slår mig ju i varje fall inte".

 

Att sitta och känna igen sig, och inse att det kanske hade slutat med fysisk misshandel (jag säger inte att det skulle gjort det, jag säger bara att jag inte vet) och att jag var fast i en ond spiral i cirka ett och ett halvt år. Ett drygt år fick jag alltså höra hur dålig jag var som inte gjorde det och det, eller så hade jag gjort något men inte nog bra, jag var bara kvinna, jag var från norrland och alltså mindre civiliserad, jag var dum bara för att jag var kvinna.

 

Jag vet inte hur andra kvinnor fungerar men jag sa ifrån, jag sa alltid ifrån. Är det något jag vet att jag inte är så är det dum. Stökig möjligtvis, det kan jag ge honom men han var å andra sidan inte bättre själv. Var det någon som satte ner foten så var det alltid jag och det fick också honom att backa lite och förändra sig i någon dag vilket också antagligen var anledningen till att jag stannade.

 

"Det går att fixa, allt kan bli bra". Jag vet inte hur många gånger jag tänkte så under de där åren. Fruktansvärd idé. 

 

Till slut rann ändå droppen över och jag blev fri. Det blir inte alla, det är läskigt. Jag önskar ingen det helvetet, inte
ens min värsta fiende (om jag hade haft någon).