Maria - Ett norrsken i Linköping

Sedan i söndags har jag legat däckad i förkylning och har missat två dagars arbete. Just nu är jag i det läget att jag kan sitta upp men om jag försöker stå alldeles för mycket snurrar hela min värld. Fantastiskt bra, not. Jag har insett att jag tar min näsa för givet, det där med att kunna andas obehindrat är en ganska trevligt. Å andra sidan är jag faktiskt ganska glatt överraskad över att jag lyckades ta mig igenom två veckor med nya baciller utan att bli sjuk och trodde att faran var över. Tji fick jag.

 

Medan jag bodde hemma under ett halvår för att jobba stod mamma och jag i köket och lagade mat samtidigt som min mormor satt vid bordet. Vi diskuterade många saker, det är så vi fungerar i vår familj. Bland annat Melodikrysset, vilket borde ha gjort att det här var en lördag. Oväsentligt i sammanhanget men ändock.

 

Mormor (92) frågade om jag löser melodikrysset själv när jag är hemma i Linköping och jag svarade att jag och min sambo brukar göra det ihop eftersom det är ett trevligt sätt att börja lördagarna och eftersom vi båda tycker om musik och har ett stort intresse ihop där.

 

Hur som helst så fortsatte diskussionerna och de kom att handla om hushållning, eftersom vi stod och lagade mat. Mormor frågade hur det såg ut hemma hos oss. Hon vet om att jag verkligen avskyr allt som har med hushållning att göra så jag sa att min sambo är den som lagar mest mat och att han tycker att det är kul. I övrigt delar vi nog på det mesta och tvättar gör vi ihop om inte den andra verkligen måste göra något annat.

 

"Vilken tur att du har honom som hjälper dig i hushållet", svarade hon.

 

Mitt svar på det? "Vadå hjälper mig i hushållet? Han hjälper inte mig, och jag hjälper inte honom... Vi. Hjälps. Åt. Vi bor där båda två och har alltså samma ansvar, ingen mer än någon annan."

Nu har jag gjort första jobbveckan, vilket innebär att det är sex veckor kvar. Det märks att jag är ovan, är helt slut i både kropp och huvud. Ändå har det gått bra, men pluggandet har hamnat i skymundan. Idag får jag försöka ändra på detta. Emellan 15 km klassiskt i OS och kanske lite alla hjärtansdagsplanering. Min sambo ska skidträna efter jobbet så jag har ju pluggtid på mig, det kan jag garantera.

 

Samtidigt som jag ska jobba 50% och plugga på helst över 100% har jag också fått möjlighet till ett till jobb. På lördag ska vi till Vadstena på slottsguidning och det kommer förhoppningsvis sluta med att jag får jobba som guide där åtminstone relativt ofta. Det vore bra, även om det också ligger en bit bort. Det som är riktigt bra med att vara norrlänning är att jag inte bryr mig så mycket om att pendla fem mil enkel väg...

 

... Förutom igår kväll när jag lyckades missa avfarten i mörkret och fick åka två mil till innan jag kunde vända. Att komma hem vid 20.45 kändes onödigt när det egentligen skulle varit 20.15..

 

Hur som helst, så kan jag inte träffa någon jag känner som inte frågar mig hur det går med utbildningen och om jag inte är färdig snart. Det är ångestladdat. Jag är väl medveten om att jag borde vara färdig, men omständigheter har gjort så att det inte är fallet. Det går inte fortare för varje gång någon frågar, det kan jag lova. Därför har jag hittat den ultimata bilden att visa när jag får frågan hädanefter.

 

Igår mötte jag min förflutna, en av mina demoner. Jag var skitnervös och visste faktiskt inte helt hur jag skulle reagera. I bilen på väg till evenemanget vi skulle på hade jag redan lyckats möta blicken av det förflutna på parkeringen en gång och där och då bestämde jag mig för att inte låta min egen bakgrund vinna över mig.

 

Jag valde att bete mig precis som jag brukar, att vara exakt som alltid. Det bästa sättet att känna att jag har vunnit över det var att faktiskt inte vara annorlunda. Som min mamma sa innan; "var bara som vanligt och kom ihåg att du är bäst."

 

Väl på evenemanget satt vi på samma rad, jag och det förflutna och vi pratade, om ändå inte särskilt mycket. Såhär i efterhand är jag nöjd med hur jag var, hur jag betedde mig. Men allra gladast för att jag faktiskt har kommit över det förflutna, det förflutna har inte den makten över mig längre som en gång var.

 

Istället för att lägga det bakomflutna före mig kan jag äntligen lägga det förflutna bakom mig.

Igår var jag på intervju för ett korttidsvikariat. Det handlar om cirka två månader i en detaljhandel en bit ifrån där jag bor. För mig är det dels viktigt att jag får in några pengar, vilket alltid är trevligt, men jag saknar också människor och att arbeta med människor. Att sitta hemma, läsa och skriva gör att en blir både dagvill och konstig har jag upptäckt.

 

I alla fall så fick jag tjänsten, och det gjorde mig överlycklig. Något annat som jag faktiskt ansåg värt att notera, vilket ändå är lite jobbigt, var att både rekryteraren (som också intervjuade), chefen och butikschefen är kvinnor. Jag och en till har fått tjänsten, jag vet inte om detta också är en kvinna men ändå.

 

Så, från och med måndag får jag arbeta 50% också, det ska bli jättekul! Och eftersom jag ska pendla kanske det blir en del pluggande på vägen de gånger jag inte tar bilen också. Kanske kan en få lite inspiration kring uppsatser och liknande också.. Hum hum.

 

Jag har kvar en muntlig tentamen i genushistoria som jag bara borde läsa klart till och försöka ta mig igenom. Det är väl bara det att jag hinner bli så arg över saker medan jag läser så jag kan inte läsa under någon större tidsperiod, alltså blir det inte många sidor i taget.

 

Ibland funderar jag på om det har varit smart för mig att läsa sådana här kurser vid sidan av och på lärarprogrammet. Det känns som om det kan skrämma bort arbetsgivare samtidigt som de egentligen borde tycka att det knappast finns bättre kandidater för att jobba med elever än någon som har läst genusvetenskap och kanske klarar av tänka och problematisera kring genus under sina lektioner.

 

Som historielärare vet jag att det inte står så mycket om kvinnor i läroböckerna, det skrev jag till och med B-uppsats om. Samtidigt är jag också ett barn av min tid vilket gör att det jag lärde mig under gymnasiehistorian är det som jag kommer ihåg bäst och antagligen också kommer lära ut. Där var det inte många kvinnor.

 

Nåja, sluttjoat om det. Just nu är jag fast på att mannen är kopplad mer till kulturen och kvinnan till naturen i 1800talets Sverige, vilket gjorde att kvinnan sågs olämplig till att engagera sig politiskt. Att tro att de stora frågorna går att besvara utan att engagera sig i de små, det tror jag inte på. Jag tror inte heller att vi har kommit så långt inom jämställdheten som vi vill tro.