Maria - Ett norrsken i Linköping

Nu har jag gjort första jobbveckan, vilket innebär att det är sex veckor kvar. Det märks att jag är ovan, är helt slut i både kropp och huvud. Ändå har det gått bra, men pluggandet har hamnat i skymundan. Idag får jag försöka ändra på detta. Emellan 15 km klassiskt i OS och kanske lite alla hjärtansdagsplanering. Min sambo ska skidträna efter jobbet så jag har ju pluggtid på mig, det kan jag garantera.

 

Samtidigt som jag ska jobba 50% och plugga på helst över 100% har jag också fått möjlighet till ett till jobb. På lördag ska vi till Vadstena på slottsguidning och det kommer förhoppningsvis sluta med att jag får jobba som guide där åtminstone relativt ofta. Det vore bra, även om det också ligger en bit bort. Det som är riktigt bra med att vara norrlänning är att jag inte bryr mig så mycket om att pendla fem mil enkel väg...

 

... Förutom igår kväll när jag lyckades missa avfarten i mörkret och fick åka två mil till innan jag kunde vända. Att komma hem vid 20.45 kändes onödigt när det egentligen skulle varit 20.15..

 

Hur som helst, så kan jag inte träffa någon jag känner som inte frågar mig hur det går med utbildningen och om jag inte är färdig snart. Det är ångestladdat. Jag är väl medveten om att jag borde vara färdig, men omständigheter har gjort så att det inte är fallet. Det går inte fortare för varje gång någon frågar, det kan jag lova. Därför har jag hittat den ultimata bilden att visa när jag får frågan hädanefter.