Maria - Ett norrsken i Linköping

I onsdags skulle jag på musikquiz med kompisar och jag mötte upp dem utanför Harrys här i Linköping. Medan vi står och pratar kommer en väldigt berusad herre och säger hej och frågar hur vi mår. De erfarenheter vi har av sådana här överförfriskade herrar är att om man svarar lite kort och sen ignorerar så brukar de gå.

 

Den här mannen var annorlunda. Helt plötsligt stod han väldigt nära mig. Jag sa till honom att han var alldeles för nära och bad honom att flytta på sig varpå han kommer ännu närmare och säger att jag inte ska vara så sur. Miitt svar blev helt enkelt "Jag får bli hur sur jag vill när du står alldeles för nära".

 

Han fortsatte ändå, "för jag skulle ju ändå inte pussas" så jag snurrade honom och bad honom att gå därifrån. Han snurrade tillbaka så vi gjorde samma procedur igen, förutom att jag dessutom gav honom en puff på vägen, innan vi (jag och mina kompisar) formligen sprintade in på Harrys.

 

Strax efteråt uppdaterade jag min facebookstatus och att jag hade varit trevlig nog att faktiskt bara snurra på honom och be honom att dra åt helvete. En kommentar fick jag. Att det var bra mycket trevligare att vilja pussas än att be någon att dra åt helvete.

 

När jag skulle hem sprang jag för att inte missa bussen och behöva vänta i 30 minuter, utifall att det skulle hända igen... Såhär i efterhand är jag skitförbannad. Dels för att händelsen gjorde att jag bara ville gråta och att jag faktiskt sprang för att slippa stå ensam och vänta på en buss, något jag aldrig varit rädd för innan. Men också dels för facebook-kommentaren. Enligt den här personen hade alltså jag varit den som gjort fel eftersom jag bad någon som var alldeles för närgången för att jag skulle vara bekväm i situationen att dra åt helvete. Det skulle alltså vara mer rätt för honom att vilja pussas (så tolkade vi det allihop) än för mig att sätta ner foten och se till att han faktiskt lämnade mig ifred.

 

Jag växte inte upp med att vara rädd. Jag växte inte upp med tanken att vem som helst skulle få för sig att de kunde göra vad de ville med min kropp utan att jag hade gett samtycke. Jag växte upp med synen att det var jag som bestämde över min egen kropp och jag ska också säga att innan jag flyttade till större städer fanns det inte i min värld.

 

Ändå kan jag inte skaka av mig känslan, att här stod det en man som tyckte att han hade rätten att ställa sig jättenära mig och bestämma att han inte skulle sluta fastän jag bad honom. Jag ska också säga att jag är otroligt stolt över mig själv över att jag inte lät honom bestämma över mig utan jag fick iväg honom ifrån mig. Jag har också bestämt att jag vägrar låta den här mannen, eller någon annan jävla idiot förresten, ta min frihet ifrån mig. Den bestämmer jag över.

Oj, jag har nu lämnat in allt.. Eller, ja allt som skulle in i fredags. Lämnade iofs inte det i fredags. Men... idag är första dagen jag är ensam på den där veckan jag skulle låta bli att plugga och bara vara. Hur många timmar finns det egentligen på ett dygn? Jag tycker att jag har varit vaken hur länge som helst och dessutom har jag inte gjort nått vettigt. Och klockan är bara 19.40... 

 

Att vara ensam också är tråkigt. Henrik är på kurs idag och en del av imorgon. Det betyder att jag kan göra exakt vad jag vill... Verkligen tråkigt just nu. Så nu bakar jag nutella- och bananpaj för mig själv.. omnomnom! Sen funderar jag på att spela tvspel faktiskt, ensam som man ändå är. Har ett helt Assasins creed som jag inte har tittat på än.

 

Jag har upptäckt att jag hatar att inte ha kontroll över saker. Och när det blir alldeles för mycket så stänger jag också tydligen av. Tentorna hopas (det ska nog gå att lösa, jag sover kanske inte så mycket i natt bara) och det enda jag har i tankarna är att jag, om mindre än en månad antagligen kommer att se det förflutna i ögonen. Ett förflutet som jag inte skäms för, inte ångrar men kanske inte heller skulle omfamna och göra om på exakt samma sätt om det bara innebar att allt ändå blev likadant i slutändan.

 

Jag tycker om mitt liv, jag tycker bara inte om allt som hänt och som gjort att det här livet har blivit på det här sättet. Jag skulle behöva hitta ett sätt att släppa saker på för är det något jag är bra på så är det att älta. Älta saker som sagts, gjorts, tänkts, inte gjorts, inte sagts osv..

 

Samtidigt tycker jag inte helt om att ha kontrollen och vill ogärna ha den i vardagliga sammanhang. Jag vill inte välja mat, jag vill inte välja film, spel eller annat...

 

Människan är komplex. Det är synd om människan.

Om lite mindre än en vecka, och lite drygt fyradagar är allt inlämnat (hoppas jag). Då har jag fått order om att bara vara i en vecka och göra sånt jag tycker är kul innan jag börjar med att bli färdig med det som jag har kvar. Om jag känner mig själv rätt kommer det att sluta med att jag sover en massa och spelar spel, men egentligen skulle jag vilja läsa en massa böcker. Vanliga böcker, som jag har valt själv för att det är kul och spännande att slänga in sig i en annan värld och uppleva saker man inte skulle fått annars.

 

Att spendera lite tid med livet, det vore faktiskt kul det också. Så jag vet inte jag. En känsla är att det kommer försvinna bort bakom möjligheten att faktiskt få vila lite.

Saker snurrar i det här huvudet. Formuleringar försöker få fäste och skrivs om ett par miljarder gånger innan jag alltsom oftast ändrar tillbaka till ursprungsformuleringen. Någonstans har jag fått för mig att jag arbetar allra bäst under press vilket borde göra att allt just nu bara flyter på. Kanske är jag inte nog pressad än? Det är ju massa dagar innan uppgifter och tentor ska in menar jag.

 

Snön har fallit över Linköping och helt plötsligt blev det kallt också. Bra för de där som tycker om vinter, skidor och sådär.. Mindre bra för mig som tycker mest om vår och höst när det är lagom varmt och snöfritt. Nog för att det är vackert med snö, när träden är klädda med gnistrande kristaller men jag flyttade neråt för att ha lite mindre vinter i mitt liv.

 

Det är till och med så kallt att jag måste ha strumpor på mig hemma, och det är inte alls kul, det är jag inte van vid.

I lördags fick jag för mig att det vore en smart idé att åka på utflykt eftersom det ändå var så väldigt fint väder i Linköping, och ingen snö! Jag tycker att det är fantastiskt att vara snölös i början av januari, jag oroar mig inte direkt för att vintern ska bli utan snö. Det finns massa tid för snö och det är inte toppen att bo i stad och ibland vara beroende av kollektivtrafik när det väl kommer snö.

 

Tappade tråden lite kanske... smått.

 

I alla fall bestämde jag att vi skulle åka till Rökstenen, och sen bara flög vi på till både Alvastra klosterruin och Vadstena när vi ändå var på gång. Såklart försvann det fina vädret och det både regnade och blåste, men vad gör väl det? Vi behövde ju inte pulsa i djupsnö i alla fall.

 

Från Vadstena finns inga bilder, men en mysig fika blev det allt och ett löfte om att åka dit när det börjar bli varmt igen och det går att strosa runt utan att halvt frysa ändan av sig.

 

I den här kroppen finns det inte mycket som kan komma ut. Mest i den här hjärnan antar jag. Jag tror att det finns en mental blockering nånstans. För just nu sitter jag och tittar på tentafrågor och fattar ingenting. I övrigt tycker jag ändå att jag är ganska smart, men jag får inte ur mig något till den här tentan.

 

Pest och pina.

 

Ändock, i kväll blir det musikquiz på Harrys, har snart blivit ett veckoinslag. Nått som gör att jag tar mig ut från datorn, som annars verkar vara min ständiga följeslagare, om man bortser från tripperna till biblioteket. I mitten på förra veckan var jag där och lämnade tillbaka 17 böcker, i ett nästan tomt bibliotek. Jag kan tänka mig att bibliotekarien tänkte: "Aha, det är hon som har lånat alla böcker vi någonsin haft!"

 

Idag ska jag hämta minst tre nya. Tur att jag har en massa bokhylleplats i alla fall.

 

Nåja, den som vill ta emot en hemtenta och skriva den åt mig kan anmäla sig nu. En i magi, religion och ritual och en i genusvetenskap A. Ingen? Underligt.

 

Tack för att du gör mig lycklig och får mig att känna mig speciell, varje dag.

 

Egentligen känns det ganska irrelevant att köra årsresumé över ett år som ganska sparsmakat skrivits om i en blogg men eftersom det inte heller är en särskilt jobbigt år att skriva om så kan jag göra det ändå.

 

Januari - Ett steg framåt och ett steg bakåt i vuxenvärlden. Heltidslärartjänst - framåt.. Flytta hem till föräldrarna igen - massivt bakåt. Dessutom förärade jag hela Arlanda med mitt rödgråtna ansikte när jag var tvungen att flytta från min sambo.

Feb - Konstant sjuk på jobbet. Mådde apa. Läkarbesök som inte gav ett skit, toppen. Bytte sal och det blev ytterst lite bättre.

Mars - Fortfarande konstant sjuk, sportlovet hemma i Linköping mådde jag bra, ny läkartid med ny läkare på ny vårdcentral. Fick råd att byta hus helt och hållet. Tog med mig min lilla klass 600 m åt helvete och hade lektioner ensam resten av året. Var inte sjuk i närheten lika många gånger under kvarvarande 3 månader.

April - Hade sportlov. Spelade in Vem vet mest i Gbg, var skitnervös ett halvår innan sändning. Bra där. Fyllde 26, hade spelning som sedan radiosändes (kanske inte i april men jag kommer inte ihåg när) i Östergörlands lokalradio. Hade största fanskaran i klassen.

Maj - Öhm... flöt på?

Juni - Blev avtackad på jobbet, började jobba på sommarskolan de tre sista veckorna av terminen, fick träffa andra människor igen genom att sommarskolan var på samma ställe för alla(yay me!). Såg på när elever spelade brännboll (och kutade järnet), hade lite separationsångest, och försökte hitta på roliga saker under sista veckorna som menthos och cola, icke-newtoniska vätskor och minikonserter.

Juli - Slutade jobba, separationsångest deluxe! Åkte till USA och avverkade New York, Washington D.C., Las Vegas och Hollywood under 2 veckor. Förlovade mig med världens bästa människa.

Augusti - Flöt också på.

September - Plugga plugga plugga plugga.. Glömde jag nämna plugga? ooooh, och rebusrally där vi kom näst sist men på en hedrande förstaplats bland nybörjarlagen. Dessutom en spelning på Norrköpings kulturnatt där tältet var konstant påfyllt under hela spelningen.

Oktober - Också plugga, spelning på Motala kulturnatt, kanske inte riktigt lika fullsatt. Kanske mest bara typ 10 personer.. men jaja..

November - Åkte upp till Jämtland och hälsade på eleverna, ren och skär lycka från både mig och dem. Fantastisk känsla. Blev sjuk av lokalen igen, men det var det lite värt.

December - Jaha... Det var ju nyss, hur kan jag ha glömt allt redan? Utflyttningsfest för en av mina bästa vänner, glöggparty hos en annan, julkonsert i Jönköping, julfirande i Jämtland, stressåkning på juldagen till Småland, och nyår hemma i Linköping med kompisar.

 

Totalt ett fantastiskt år. Även om det var smått jobbigt att bo hemma så var det värt varje sekund.

Varje år tänker jag mig att jag ska blogga mer. Varje år håller det i korta stunder och sen tappar jag bort det igen.

 

Det är inte direkt ett spännande liv jag lever just nu. Jag pluggar, får inte csn, söker nått jobb här och där och nu och då, får inte jobb vare sig här eller där... Det är som sagt, kanske inte särskilt skoj att skriva om och när det inte händer nått, för det gör sällan det när det enda man gör är att sitta ner framför datorn och ibland få saker gjorda så är det nog såhär det blir.

 

Egentligen vore det kul med en ny bloggdesign, men det har jag inte orken till att sitta och plita ner. Egentligen vore det också kul att försöka skriva lite mer åsikter, men det har liksom aldrig varit min grej och då har det fallerat... 

 

Det här är iaf förhoppningsvis halvåret när jag blir färdig lärare, om inget nytt spännande händer igen som omkullkastar teorin. Den kommande terminen har jag iaf inga andra kurser samtidigt, bara sådana som jag har släpandes. Det här är terminen jag ska bli klar... 

 

Jag vill inte bli vuxen. Får man hoppa tillbaka till högstadiet eller gymnasiet? Gymnasiet var trevligare.

 

Okej, tillbaka till hemtentor. Nu har jag i alla fall uppdaterat en gång det här året.. Nästan rekord. ;)