Maria - Ett norrsken i Linköping

Jag har upptäckt att jag hatar att inte ha kontroll över saker. Och när det blir alldeles för mycket så stänger jag också tydligen av. Tentorna hopas (det ska nog gå att lösa, jag sover kanske inte så mycket i natt bara) och det enda jag har i tankarna är att jag, om mindre än en månad antagligen kommer att se det förflutna i ögonen. Ett förflutet som jag inte skäms för, inte ångrar men kanske inte heller skulle omfamna och göra om på exakt samma sätt om det bara innebar att allt ändå blev likadant i slutändan.

 

Jag tycker om mitt liv, jag tycker bara inte om allt som hänt och som gjort att det här livet har blivit på det här sättet. Jag skulle behöva hitta ett sätt att släppa saker på för är det något jag är bra på så är det att älta. Älta saker som sagts, gjorts, tänkts, inte gjorts, inte sagts osv..

 

Samtidigt tycker jag inte helt om att ha kontrollen och vill ogärna ha den i vardagliga sammanhang. Jag vill inte välja mat, jag vill inte välja film, spel eller annat...

 

Människan är komplex. Det är synd om människan.