Maria - Ett norrsken i Linköping

Varje gång jag blir lämnad ensam med mina egna tankar har jag alldeles för mycket i huvudet. Nu sitter jag här med ett stort glas ICA-cola som smakar fruktansvärt och som jag önskar att jag kunde omvandla till vin för det känns som om det vore mycket mer behövligt. I och för sig ligger det öl i kylskåpet men det känns också lite overkill.

 

Jag har en del saker jag skulle vilja vara bra på, eller göra av mitt liv. En dröm sen jag var liten är att skriva, författa. Jag har aldrig försökt - av rädsla för att misslyckas. Vilket ju faktiskt är ett säkert kort för att misslyckas på riktigt. De flesta uppslag får jag när jag redan halvsover och jag kan inte direkt kasta mig över Henrik för att nå telefonen på andra sidan honom för att skriva ner det, och skulle jag lägga den på min sida skulle jag tappa bort den fortare än ögat. Så pass mycket känner jag mig själv.

 

Varje gång jag blir lämnad ensam såhär har jag chansen att tänka igenom sådant som jag trodde att jag redan skulle ha lyckats med i livet, och det får mig alltid att fundera på hur högt jag trodde om mig själv som ung, trots att jag aldrig någonsin har trott något om mig själv från början.

 

Jag vet att jag kan skriva, frågan är om jag kan skriva något som är bra nog för någon annan att läsa.