En vardaglig lunk

Livet har sin gilla gång här uppe i de jämtländska skogarna. Jag jobbar, äter, tränar och sover.. Ja i ungefär den ordningen.. Kanske kan klämma in lite mer ätande emellanåt för skulle jag enbart äta en gång om dagen skulle mina stackars elever vara med om en väldigt väldigt sur lärare.
 
Annars fungerar allting bra. Jag inser att jag kan mer svenska grunder än jag tror, vilket ju är tur i och med att det faktiskt är det jag lär ut. Igår när jag kom tillbaka efter ett par dagars sjukdom möttes jag av stora leenden och till och med lite applåder. Då känner man sig uppskattad.
 
Tränar gör jag som sagt också. För det finns trots allt inte supermycket att göra istället. I lördags var mamma och jag ute och åkte skidor. Första turen på säkert fem år. Igår sprintade jag hem efter jobbet för att hinna åka en sväng innan det blev mörkt.. Ensam (!) Det har nog aldrig hänt. Jag är både mörk- och skogsrädd.. Men med hörlurar så gick det över förväntan. Sen "flytt" uppåt för fyra veckor sen har det försvunnit fem kilo och jag planerar för minst lika många till. Det vore kul att faktiskt komma tillbaka och folk märkte skillnad. Mina elever märker skillnad, det är kul.
 
 
Det mesta går bra. Jag spelar Quizkampen och tränar järnet inför min första helt frivilliga tvdebut (om man räknar bort körslaget där jag syntes i introt och jävligt mycket då samtidigt på lokaltv) då jag ska ner till Göteborg och tävla i "Vem vet mest?".. Stoltast var jag när jag fick vinna över
Pelle.. Han är en jävligt svår nöt att knäcka den mannen.
Jag saknar Linköping. Jag saknar hemma. Jag saknar min älskade sambo så det gör ont. Jag saknar mina vänner. Och även om jag trivs och älskar det jobb jag har räknar jag ner veckorna. Fyra har avklarats, bara 22 kvar tills jag får flytta hem igen.

Kommentarer
Postat av: Sofie

Vad duktig du är Maria!

Svar: Tack. :)
Maria


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback