Maria - Ett norrsken i Linköping

Jag vågar inte titta på program som Trolljägarna för jag känner spontant att jag faktiskt inte vill veta vad människor har för sig på internet, hur människor inte kan bete sig alls tydligen för att de är ohämmade as som bara behöver spy galla över saker.

 

Jag kan förstå idén med att bli skyddad av anonymiteten, det var det som gjorde att jag "började med internet" för en herrans massa år sedan... men inte för att vara ett ohämmat as utan för att få vara den jag ville vara, mer frispråkig och modig, mer social och speciell. På internet fanns det de som ville prata med mig, oavsett hur lite folk hemma ville göra det.

 

Det har alltid varit vid datorn jag har haft min trygga hamn. Genom msn hade jag hur mycket kompisar som helst, även hemifrån och bland de bästa stöden jag någonsin haft kommer också från att ha dem tillgängliga på just msn. När allt var jobbigt i min hemort var det internet som hjälpte, det var där jag träffade kompisar som jag också sen träffade i verkliga livet också.

 

Det skrämmer mig att inte de som av någon anledning har det jobbigt där de är i verkliga livet kan få ha samma trygghet när de loggar in någonstans utan kanske måste möta exakt samma problem som de har resten av dagen också, dessutom ofta av samma personer. Du är inte fredad någonstans, utan alltid ett potentiellt offer. Att någon annan sitter på en trygg plats och kan utsätta en annan människa för sådana saker, säga precis vad som helst enbart för att de kan och inte riskerar att bli upptäckta... Det övergår mitt förstånd.

 

Var tog folkvettet vägen? Var försvann "behandla andra som du vill bli behandlad" (inte ur en religiös synvinkel utan en medmänsklig synvinkel)? Det kan inte vara supersvårt att förstå att om du som person säger något som du själv skulle bli ledsen av att höra finns det en stor möjlighet att personen du säger det till också kommer bli ledsen.

 

Jag har bytt ut min trygga plats till en mer verklig än den jag hade för 10-15 år sedan men jag skulle verkligen unna alla andra som behövde den att ta över den, att få må bra och känna sig speciell någonstans. Det behöver vi nog. Jag vet att jag behövde den platsen men gränserna för vad den stod för och vad den kan stå för suddas mer och mer ut till att vara något helt annat, ett krigsfält för att fortsätta bombardera, och på ett mer verbalt aggressivt sätt än vad många vågar göra i verkliga livet.