Maria - Ett norrsken i Linköping

Såhär såg det ut på hemsidan för Lokal Musik i Östergötland för någon dag sen. 

Även om det bara är på just det programmet i just Östergötland är jag stolt över att lilla jag är den som är mest lyssnad på. :D

Alltså. Under 10 veckor har jag jobbat med konstant bihåleproblem, rinnande ögon, huvudvärk, ringande i huvudet och en massa annat.. Idag, efter klassrumsbyte.. eller kanske snarare husbyte, är första gången sen jag började jobba som jag har hållt någon slags normal energinivå över hela dagen och till och med känner mig lite trött såhär på kvällskvisten. Ja, första gången om vi bortser från sportlovet då jag andades bättre ju fler dagar som gick..

 

Bloody amazing.

 

Ska bli kul att se vad som händer efter påsk kring det här.

En tanke slog mig igår. Jag har alltid trott att jag är en tyst liten grå mus som inte syns så väl och som ingen lägger märke till. Igår, som sagt, insåg jag att det nog inte var fallet. I alla fall borde det inte vara fallet. Jag har mitt knallröda hår (som i och för sig många har så det kanske inte är ett sånt sätt att stå ut på) men sen har jag också mycket starka färger i övrigt. Mössa, halsduk och vantar är turkosa och min dagliga väska är mönstrad och i världens alla färger. Jag trivs som bäst just nu i min röd- och vitrandiga tröja och köpte så sent som idag strumpbyxor i knallblått och rosa. 

 

På något sätt har det varit en trygghet i att tro att man inte syns. Läste på Nevnariens blogg att de i ett TVprogram sagt att svenskar är för dåliga på paljetter. Riktigt så långt vill jag kanske inte gå men att faktiskt våga ta steget till mer färger, mer neon, mer att synas.

 

Jag är en sån, har jag upptäckt, som folk kommer ihåg ganska snabbt. Jag hoppas att det är en bra sak, det kan man iofs aldrig så noga veta. Men jag vet att folk på campus har frågat efter mig när jag varit borta ett tag. Jag vet att jag känns igen och numer gör det ingenting. Jag älskar mitt röda hår, något jag aldrig hade klarat av i högstadiet. Kanske inte heller i gymnasiet.

 

Insikten av att det är okej att synas borde antagligen ha kommit långt tidigare men jag välkomnar den nu ändå.

 

Uppdrag: Att få blommor av sin pojkvän. Av någon anledning som jag har lite svårt att förstå är det här något många vill. Jag skulle själv hellre bli glad av att få en kaka eller choklad eller att han talar om att han älskar mig, men hey! Vem är jag att döma?

 

Lösning: Hur som haver så ställde jag mig helt enkelt inne på vår yttepyttelillaputtenutteICA här i Johannelund/Linköping och tittade på blommor. Jo, en blomavdelning ska man tydligen ha även om det är en yttepyttelillaputtenuttig affär. Jag valde ut en bukett tulpaner, la dem helt sonika i korgen och sen när det var dags att betala stod sambon för kalaset.

 

Hallå, hur svårt ska det vara? Nog för att jag själv aktivt fick bestämma att nu fan skulle jag ha blommor, jag fick välja dem själv och stoppa dem i korgen... Men han betalade. Alltså fick jag blommor av honom. Han är bra omtänksam min karl.

 

Under vårterminen har man som lärare lov, eller snarare inarbetad ledig tid. Så jag är hemma i Linköping. Spenderar tid med min sambo, lite med vänner, men allra mest med min sambo. 

 

Dock är det läskigaste att jag för första gången sen jobbet började, inte är förkyld eller har ont i huvudet under vardagarna... Nästa torsdag ska jag till företagshälsan hemhemma och försöka ta reda på om det är så pass illa att jag inte borde befinna mig på min arbetsplats eller om det går att lösa på något annat sätt. Som sista utväg kanske jag får byta lokaler med mina elever, men det känns taskigt mot både mig och dem.

 

Nåja, än så länge har jag både jobb.. och lov, så jag är nöjd.

 

Igår var vi på Harrys för musikquiz och det har fan aldrig gått så dåligt. Fast, när två kategorier är One hit Wonders (förjävla gamla one hit wonders) och Smurf-hits så kan man nog inte förvänta sig att det ska gå bra heller... 

Jag vet inte hur ni fungerar men jag har en tendens att inte bli strålande på kort. By luck kan det hända att något blir bra men ofta ser jag ut som "hej kom och hjälp mig för halva mitt ansikte blev precis till en zombie", ni vet den minen...

 

Inget kan beskriva min fotomin så bra som den här bilden..

För ett år och ca en vecka sedan, aka på alla hjärtans dag 2012 satt jag och pluggade och hade samtidigit uppe gratisdejtingsajten HappyPancake. Hade några kompisar som hade registrerat sig där och jag tyckte väl att jag kunde försöka mig på det jag också. Det kunde ju knappt sluta sämre än förhållandet innan hade gjort så vafan, det var värt en chans.

 

Visst, det var många medelålders män som körde taktiken "det är okej för min fru att jag har en affär". Vissa tyckte till och med att jag kunde få fråga frun själv men jag tyckte väl att det ändå var lite väl overkill. Både affär med gift man och att diskutera detta med sagda fru.

 

Men i alla fall så satt jag där på alla hjärtans dag och en av dem som besökte min sida fastnade jag för och kände att jag var tvungen att skriva till. Det blev säkert något löjligt, att starta en konversation är inte alltid det lättaste men han svarade och mejlen mellan oss blev en del. Han spelade i band och ett av dessa band behövde en kvinnlig sångerska så jag sa att jag var intresserad av att provsjunga.

 

För ett år och en dag sedan hämtade han upp mig, vid Statoil i Ryd, med världens skruttigaste SAAB som nästan skakade sönder om man bromsade. Det var dagen jag skrämde slag på en av mina kompisar genom att stänga av telefonen kring musikutrustning precis som jag är van vid. Den var avstängd i kanske 4-5 timmar och när jag startade den igen hade jag nånstans runt 14 sms och 17 missade samtal med 7 röstbrevlådeinlägg. Jag tror att hon såg alla möjliga scenarion framför sig och allt slutade nog med att jag var gruppvåldtagen och död. Inte för att jag sjöng nått, men jag fick ändå vara med i bandet och jag kunde inte sluta titta på Henrik.

 

För ett år sedan idag, ikväll, gick vi på första dejten. Sen dess har vi suttit ihop. Han stöttar mig i allt jag gör och jag hoppas att han känner att jag stöttar honom. Han är fantastisk och jag älskar honom mer än jag trodde det var möjligt att någonsin älska någon alls.

 

Nu är jag faktiskt ganska less. Jag har varit sjuk i sex veckor av sju möjliga. Har det inte varit huvudvärk så är det som nu och jag ligger däckad, hostar, snorar och känner mig allmänt förjävlig. Jag vet inte om det är nått virus jag har fått men alla gånger jag blir förkyld brukar jag annars ha ont i hela kroppen. Det har jag inte haft den här gången. Så nu misstänker jag istället någon form av allergi som gör att jag mått dåligt egentligen konstant. Tror att det finns risk för mögel på min arbetsplats. Har samma känsla som jag haft på flera andra platser där det senare mögelsanerats. Vi får se hur det går med allt helt enkelt.

 

Min alla hjärtans dag var nog spännande. Var till läkaren och pratade om just allergi, så det ska skickas dit folk för mätning.

 

Däremot var det faktiskt så att jag träffade Henrik på alla hjärtans dag 2012, eller ja.. vi hittade varandra på internet. Och i fredags åkte vi båda till Stockholm för att fira det tillsammans med en kombinerad årsdag. Bra mat, strosning i Stockholm och sen på söndagen åkte vi till mitt underbara Uppsala, gick omkring lite och hälsade sen på lite kompisar som jag inte sett på cirka ett år. Helt fantastiskt.

 

 

Ja jösses.. 4 veckor blev -6kg.. nu har vi släppt in kolhydrater igen lite smått men jag tror ändå att det vandrar neråt.. Vikten är inte så noga egentligen utan jag vill se skillnad och kanske framför allt känna skillnad. Och det gör jag.

 

Det ska bli spännande att se om Henrik ser någon skillnad nästa helg. Det är ändå ganska många veckor sen vi träffades nu.

 

Min första månad har kommit och gått. Jag spenderar min tid med att ljuda en jävla massa. Som typ potatis.. "peh-peh-peh-peh-oo-oo-oo-teh-teh-teh"... ja ni fattar grejen. För att sekunden senare få säga "Nej, inte fotatis.. Potatis! PÖH!" Nu idag ahr jag dessutom sett på barnprogram och vinjetten till ett av dem har etsat fast sig i min hjärna och går nu på rundgång.

 

Woho!

Den första jobbveckan har snart tuggats igenom och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Jag trodde inte att det skulle vara såhär roligt som jag har det. Jag hoppar, jag studsar, jag slänger med armarna, jag gör konstiga miner och jag har mig. Dessutom ritar jag fult på tavlan. Inte med flit utan för att jag helt enkelt inte kan bättre.

 

Det här är något av det roligaste jag har gjort.

 

Mamma och jag kör på att äta mindre kolhydrater och tränar tillsammans numer. Dels för att ha en partner in crime och faktiskt kunna köra på tillsammans med någon som är på ungefär samma (kassa) nivå och dels för att det borde försvinna lite magfluff från oss båda. Hittills går det helt okej förutom att jag fuskade med en pepparkaka idag bara för att få upp blodsockret lite. Det är svårt annars att försöka hålla igång en hel dag.

 

Krasslig är jag också. Så jag spenderar dagarna med att hosta medan jag undervisar. Toppen.

 

Om tre dagar har jag snart gjort klart första dagens lektioner. Fattar ni? Jag har, om tre ynka dagar, hållt i mina första lektioner. Mina första egna lektioner. Den första dagen att vara vuxen och verkligen ansvarig för att någon förstår vad jag menar och säger. Det finns ingen handledare som ska ta över och förklara det jag missat. Det är bara jag.

 

Jösses...

 

Om två dagar sitter jag på Arlanda och väntar på att kliva på flyget. Och då är det ca två månader fram tills att jag får åka hem till Linköping igen och hälsa på det vanliga livet.

 

Jag har haft jullov i huvudet ett tag nu känner jag och borde kanske komma igång med uppsatser och sådant igen. Den senaste dagen har jag suttit och grovplanerat första veckan, det gäller att veta vad jag ska hålla på med känner jag. Men jag lär snabbt få mer skinn på näsan och mer kreativitet när jag vet vad de kan och vad de lärt sig och borde träna mer på. Det här hörni, det kommer att lösa sig.

 

Nåja, uppsats var det vi skulle tala om tänkte jag. Eller, kanske snarare ta itu med..

 

 

Jaha, det andra halvåret då.

 

Uppträdande igen, fast när ordinarie sångare var sjuk fick jag ta över. Det gick ändå över förväntan och vi fick många lovord.

I juli körde vi på semester uppåt i Sverige, fast genom Norge. Det regnade hela vägen, toppen nog men det var ändå trevligt. När vi kom in i Sverige där runt Åre så sken solen och både tiden vi spenderade hemma hos mina föräldrar i Jämtland och nervägen genom Sverige var det finväder. Såklart!

Knappa 5 månader in i ett förhållande fick jag veta att hon jag bodde med bara blev reserv på sin utbildning och att jag då kanske behövde någon ny att bo med, och Henrik föreslog att jag kunde flytta in hos honom istället för att möjligtvis få någon skummis hos mig.

 

Det här var nog en ganska fullspäckad månad. Jag hade inlämningar och seminarium i sommarkurser, jag hade inlämning i C-uppsats (som gick åt helvete men skit i det), jag flyttade hela månaden i stort sett och vi hade två festivalspelningar.

Det sistnämnda låter så mycket tuffare än det var. Det var väl kanske 30 personer som hörde oss totalt, men de verkade i alla fall uppskatta det.

Här någonstans har jag också för mig, jag hittar det nämligen inte uppskrivet någonstans, att jag var på audition till körslaget också. Jag gick ensam vidare från min lilla grupp hos förjuryn, fick sjunga för Louise men slutade på ett kanske. Eftersom mitt mål var att slutföra själva grejen och få sjunga för Louse var jag nöjd med slutresultatet. Tänk om jag dessutom skulle körtränat och uppträtt varje vecka i 2 månader, jag hade ju dött på kuppen.

 

KALAS-mottagningen (mottagning för nya studenter egentligen) gick av stapeln och Veronica Maggio spelade. Det var inte riktigt så hemskt som jag hade förväntat mig så jag är nöjd med det.

Nästa universitetsfest så fick vi både spackla oss själv och lite transor. Himla tjusigt resultat blev det men vi hoppas nog på att vi åtminstone var lite snyggare i slutändan.

Henrik och jag tog en halvspontan tripp till Ullared. Bättre taktik än fyra tjejer på en vagn som förra gången jag var där och trots att man "inte hittade så mycket" kostade det bra mycket.. Bra jobbat!I slutet av september firade jag att jag varit fri från det förra förhållandet ett år. Även fast den mannen har en obehaglig förmåga att höra av sig precis när jag gjort något för att glömma honom lite till. Snart dyker det väl upp en ny wordfeudförfrågan eller nått sånt.

LiU bestämde sig här nånstans också för att jag skulle få tillgodoräkna de poäng jag läst i Uppsala. Himla schysst av dem, sådär lite drygt 2 år efter jag flyttat hit och 1,5 år efter jag hoppat på lärarprogrammet.

 

Flög förbi i ett rasande tempo och jag tror inte att jag gjorde något vettigt alls förutom att skjuta problem som uppsatser och sådant framåt i tiden istället för att göra något åt dem (ungefär som nu med andra ord). Det enda som kan ha fastnat var att jag beställde biljetter för att åka till Jämtland över jul och att jag köpte en ny cykel istället för det as som bestämde sig för att lägga av lagom till kursstarten 6,5 km bort. That's it.

Nåja, var ju faktiskt på hockey och såg när exalterad sambo fick se sitt HV71 vinna över LHC. Jag, som inte håller på något egentligen, har valt att hålla på husfriden och skuttade jag också.

 

Johan Glans levererade i Norrköping och det är nog den bästa spontanbokningen jag varit med om. Fantastiskt!

Vi tog oss en resa till Stockholm också, för att leta julklappar och bara gå runt och vara vi två. Passade på att fira mammas födelsedag på avstånd också genom en fika. Kändistätt som Stockholm är gjorde det oss lite småbesvikna när vi enbart upptäckte Peter Plunkty och Lennart Ekdal.

Här började det diskuteras om att det fanns en tjänst hemma i Jämtland till mig över vårterminen om jag ville och jag var osäker på hur jag ville att allt skulle utvecklas.

 

Jag tycker iofs fortfarande att det är december men det är det tydligen inte.

December började med att mina föräldrar hälsade på efter de hjälpt min bror att flytta i Växjö. Jag hängde på dem upp och gick på arbetsintervju. Jag visste fortfarande inte hur jag ville att det skulle sluta men innan jag åkte upp för jullov hade jag en tjänst och när jag kom hem höll jag i en lektion i min kommande klass och skrev på allt, fick nycklar och hela baletten och allt sånt. Kände mig otroligt vuxen. Att jag tappade två veckor som jag trodde jag skulle ha i Linköping innan jag började får ses som en liten förlust i sammanhanget men jag kände att jag inte kunde tacka nej till en halv lön bara för att jag inte ville lämna min sambo. Kände mig otroligt vuxen igen.

Bästa julfesten på hela året - LiTHeBlås luciafest gick av stapeln, i en klänning som knappt gick att sitta i och som inte gick att andas i. Men hej, saker ska upplevas, inte andas.

Julafton spenderades i vanlig ordning hemma med familjen, med mormor som nu hunnit bli 91 år. Ett par dagar innan det nya året åkte jag ner igen (det blir ett förbaskat rännande fram och tillbaka hela tiden) och fick ett par ensamma dagar med Henrik innan nyårsfesten med hans kompisar drog igång. Mycken tid spenderades i köket, fast inte så mycket som man skulle kunna tro när man såg matmängden.

I dessa lediga dagar innan nyår var vi på hockey igen men den här gången förlorade HV71 mot LHC. Inte lika poppis men där under ett av målen fick min ficka komma lite i kläm och i en paus hittade jag suspekta plastbitar i fickan...

 

 

Hela min uppväxt har jag fått höra hur lik mamma jag är.  Inte alltid jättekul, speciellt inte när det inbegriper att främmande människor kan stanna mig när jag handlar hemhemma bara för att säga att det nog syns att jag är "Ingrids flicka"

 

Däremot vet jag att min mamma fått stå ut med samma grej. Hela uppväxten har hon fått höra hur lik mormor hon är.

 

Nu var min mormor otroligt vacker när hon var yngre. Idag är hon mer söt, som synes i förra inlägget, men det klart att man är lite mer rynkig när man är 91 än 21. Bilden nedan är alltså tagen för 70 år sedan och såhär vacker var min mormor. Det måste ju betyda att mamma och jag är minst lika tjusiga eftersom det så tydligt syns att vi är lika. Vi har aldrig sett det, men men... Det måste vara sant.

 

Inte för att jag har haft några föreläsningar de senaste månaderna, men jullov är ju ändå något som inte finns på kartan. Två uppsatser kvar och flera andra små jävla skitsaker. Dessutom ska jag skriva på papper för jobb imorn och sen är det dags att börja förbereda sig för heltidsarbete.

 

Fattar ni att jag måste kliva upp på morgonen och vara på jobbet senast 8? Det förbereder inte lärarprogrammet en för det kan jag säga. Att ha föreläsningar kanske två gånger i veckan i 4,5 år gör inte att man är beredd att jobba heltid och tidigt.

 

Löjlig är jag också, jag har gråtit mest hela tiden sen jag fick veta att jag fick jobbet. Mest för att jag försvinner 10 dagar nu för jullov innan jag kommer tillbaka till Linköping, och sen har jag färre än 10 dagar till innan jag ska åka tillbaka och jobba. Det gör, eftersom allt ligger åt helvete, att jag kanske kan åka hem till Linköping och umgås med mitt liv en gång i månaden. Det är lite smått jobbigt.

 

Nu ska jag fortsätta skriva på uppsats och packa till hemresan, innan jag ska laga lunch och säga hejdå till min sambo. Gråta får jag inte göra förrän han åkt tillbaka till jobbet, har jag bestämt.

 

På måndag åker jag hem till Jämtland...

 

Och på tisdag skriver jag på anställningskontrakt för att vara lärare i SFI (Svenska för invandrare) under vårterminen 2013.

 

Yey me!

 

Det jobbiga är ju såklart att det helt plötsligt blev att gå från att vara sambo till distansförhållande även om jag såklart fortfarande kommer att bo i Linköping med Henrik. Det kommer att bli en hel del pendlande och vadå, det handlar ju bara om 85 mil. Går ju fort som fan det. Så om bara Linköpings flygplats skulle kunna få för sig att också ha inrikesflyg så skulle jag bli överlycklig!

 

Bara för att jag skulle hinna se hur julfint det är hemma så klädde vi granen i tisdags.