I Linköping
Sedan ett par timmar är jag hemma i Linköping igen. Det bästa på hela dagen har varit den skottade parkeringen. Jag lovar, jag blev otroligt glad när det visade sig att jag inte behövde ge mig på att skotta snö det första jag gjorde.
Ikväll har varit otroligt oproduktiv men jag kände själv att det inte kommer fastna mycket i skallen på mig idag. Imorrn är det träning och plugg som gäller - så det så.
Nu vill jag bara gnälla lite. Fast ändå inte. Jag visste så väl vad jag gav mig in på när jag blev tillsammans med Martin, det hade jag fått talat om för mig. Hur hans kärlek till bilar tog upp hur mycket tid som helst. Och visst, jag har inget större problem med det, faktiskt inte. Men jag tycker inte om känslan att bli åsidosatt, att bli placerad efter bilar i viktighetslistan. Och det blir jag, gång på gång på gång. Jag är van att man håller något man lovar. Säger man att "vi hörs över msn med webcamen sen så vi kan säga godnatt", så är det så. Det går inte alltid att lita på det här, och det stör mig och skrämmer mig lite grann. Om jag inte ens är så pass viktig att det går att gå ifrån bilen för att säga godnatt... Vad är jag då?
Jag har skrattande sagt åt honom många gånger: Jag älskar dig av hela mitt hjärta, synd att jag får nöja mig med en tredjedel av ditt.
Ikväll blev inte så rolig ändå. Dels är jag helt ensam, vilket iofs är skönt för det har jag inte varit på flera veckor, men dels känner jag mig också åsidosatt, speciellt när jag snällt nog åkte till Lkpg så fort för att han skulle få tid i garaget.
Nåja, det och att jag insåg att jag inte skulle få mycket pluggande gjort annars.
Ikväll har varit otroligt oproduktiv men jag kände själv att det inte kommer fastna mycket i skallen på mig idag. Imorrn är det träning och plugg som gäller - så det så.
Nu vill jag bara gnälla lite. Fast ändå inte. Jag visste så väl vad jag gav mig in på när jag blev tillsammans med Martin, det hade jag fått talat om för mig. Hur hans kärlek till bilar tog upp hur mycket tid som helst. Och visst, jag har inget större problem med det, faktiskt inte. Men jag tycker inte om känslan att bli åsidosatt, att bli placerad efter bilar i viktighetslistan. Och det blir jag, gång på gång på gång. Jag är van att man håller något man lovar. Säger man att "vi hörs över msn med webcamen sen så vi kan säga godnatt", så är det så. Det går inte alltid att lita på det här, och det stör mig och skrämmer mig lite grann. Om jag inte ens är så pass viktig att det går att gå ifrån bilen för att säga godnatt... Vad är jag då?
Jag har skrattande sagt åt honom många gånger: Jag älskar dig av hela mitt hjärta, synd att jag får nöja mig med en tredjedel av ditt.
Ikväll blev inte så rolig ändå. Dels är jag helt ensam, vilket iofs är skönt för det har jag inte varit på flera veckor, men dels känner jag mig också åsidosatt, speciellt när jag snällt nog åkte till Lkpg så fort för att han skulle få tid i garaget.
Nåja, det och att jag insåg att jag inte skulle få mycket pluggande gjort annars.
Kommentarer
Trackback