Maria - Ett norrsken i Linköping

Suzanne frågade om jag inte kan berätta mer om min träningsgrupp och eftersom jag ändå är hemma och är dösjuk kan jag ju göra ett försök.:)

När jag började på LiU i höstas såg jag stora annonsblad som satt upp runt hela campus: "Riktiga soffpotatisar sökes". Eftersom jag nog är den mest slöa människa jag känner tog jag till slut tag i mig och sökte till det här programmet. Speciellt efter att ha läst på lite mer om det.

I 6 månader, från den 1 oktober till den 31 mars, är jag med i en grupp som kallas för Aktiv student även fast det är vad vi allra minst var från början. Jag trodde aldrig att jag skulle komma med, och därför kändes det lätt att söka men sen när jag fick komma in på intervju och fick veta att jag var en av 85 sökande som skulle gallras ner till 20. Från intervjuerna skulle de gallra bort fem personer till.. Tanken som slog mig var: Gissa vem som blir en av de fem?

Tydligen är jag så bra på att ordbajsa så att de hade blivit grymt intresserade av mig och ville träffa mig för att se att jag i verkligheten var så som mitt mail verkade.. Och jag kom med på en gång. Helt fantastisk känsla. Skrämmande, men fantastisk.

Summan av kardemumman är att jag nu har flera schemalagda träningstillfällen i veckan, som inte är obligatoriska. Jag försöker dock att missa så få som möjligt eftersom jag annars tror att jag kommer skippa alltihop. Precis som jag gjort alla andra gånger. Vi har också workshops och föreläsningar och så fick vi lösa gymkort för perioden så mycket billigare än alla andra får.

I första veckan hade jag också ett livsstilssamtal med projektledaren där vi pratade om var jag är idag och var jag vill hamna, hur jag ska nå dit och vad som kan göra att jag misslyckas. Ett himla nyttigt samtal och jag kände att han inte dömde mig trots alla fel (som jag vet om att) jag faktiskt gör.

En gång i veckan är det nu alltså spinning som gäller, även fast jag verkligen avskyr det. Det är trots allt bara 30 minuter och ledaren är den bästa spinninginstruktör jag haft. Det gör jävligt mycket faktiskt. Alla pass kör i 30 minuter från början för att vi ska få upp en grund och märka att vi tycker att det är kul. Det är ju bara att gå på andra pass också om vi vill och så kan de öka tiden när de känner att vi är mogna.

Det som är så speciellt är att vi får prova på så mycket olika saker under de här veckorna. Det är både core, coreboll, afropowerdance, box, bodypump och till slut även yoga och pilates men också sånt som fotboll och innebandy såg jag. Vi har också fått rundvisning i gymmet. Det känns riktigt bra att få prova på olika saker med en grupp man vet är i samma form som en själv för då behöver man inte bry sig om hur bra alla andra är.

And I love it!

Jag kan också säga att nästan det första vi gjorde tillsammans var ett litet slags fystest.. Fruktansvärd sak som vi ska göra om i slutet för att se hur mycket vi förbättras.

Ett par mål för mig finns: Jag behöver inte gå ner i vikt (inte så noga så, men det vore ju trevligt) utan jag vill tappa mitt omfång. Det är där problemet sitter för mig. Jag vill visa att jag kan, att jag också kan tycka att träning är roligt och hitta det som passar mig bäst så jag kan börja med något varje vecka som jag anser vara jättekul. Det största målet är väl kanske att jag lovat att springa Trosa Stadslopp nästa sommar med min sambo.. Det är 8,9 kilometer och jag har aldrig i mitt liv kunnat springa så långt. Jag vet inte ens om jag har gått så långt. När jag sprang med pappa varje varje dag i en sommar kunde jag till slut springa en kilometer i streck...

Önska mig lycka till, för det lär jag behöva.;)