Maria - Ett norrsken i Linköping

Jag har aldrig någonsin sett mig som en stark människa. Jag tror att det är där många av mina fel ligger. Trots två långa (okej, ett långt och ett semilångt) förhållanden så tror jag ändå inte att någon kan älska mig för den jag är. Personen inuti mig är som ett litet barn fortfarande, som skriker efter uppmuntran. Det ligger nog mycket i att jag alltid har setts som småkonstig.

Alla mina fina vänner till trots så känns det som om jag är otroligt utbytbar, som om de bara en dag ska titta på mig och tala om för mig att de har hittat någon bättre att lägga tiden på.

Jag letar efter något nytt att leva för, och just nu så verkar det vara studierna. Förstår inte hur det har lyckats bli så att allt jag ska göra kläms in på fyra veckor, känns som om man är tillbaka innan sommarloven på högstadiet och gymnasiet. Ni vet den tiden då alla lärare verkar tänka; nu är det ingen annan som lägger något, så jag gör det. Helt plötsligt har jag någonstans runt 4000 sidor att läsa samt en ekonomikurs.. Livet är toppen.. Verkligen.