Maria - Ett norrsken i Linköping

I onsdags skulle jag på musikquiz med kompisar och jag mötte upp dem utanför Harrys här i Linköping. Medan vi står och pratar kommer en väldigt berusad herre och säger hej och frågar hur vi mår. De erfarenheter vi har av sådana här överförfriskade herrar är att om man svarar lite kort och sen ignorerar så brukar de gå.

 

Den här mannen var annorlunda. Helt plötsligt stod han väldigt nära mig. Jag sa till honom att han var alldeles för nära och bad honom att flytta på sig varpå han kommer ännu närmare och säger att jag inte ska vara så sur. Miitt svar blev helt enkelt "Jag får bli hur sur jag vill när du står alldeles för nära".

 

Han fortsatte ändå, "för jag skulle ju ändå inte pussas" så jag snurrade honom och bad honom att gå därifrån. Han snurrade tillbaka så vi gjorde samma procedur igen, förutom att jag dessutom gav honom en puff på vägen, innan vi (jag och mina kompisar) formligen sprintade in på Harrys.

 

Strax efteråt uppdaterade jag min facebookstatus och att jag hade varit trevlig nog att faktiskt bara snurra på honom och be honom att dra åt helvete. En kommentar fick jag. Att det var bra mycket trevligare att vilja pussas än att be någon att dra åt helvete.

 

När jag skulle hem sprang jag för att inte missa bussen och behöva vänta i 30 minuter, utifall att det skulle hända igen... Såhär i efterhand är jag skitförbannad. Dels för att händelsen gjorde att jag bara ville gråta och att jag faktiskt sprang för att slippa stå ensam och vänta på en buss, något jag aldrig varit rädd för innan. Men också dels för facebook-kommentaren. Enligt den här personen hade alltså jag varit den som gjort fel eftersom jag bad någon som var alldeles för närgången för att jag skulle vara bekväm i situationen att dra åt helvete. Det skulle alltså vara mer rätt för honom att vilja pussas (så tolkade vi det allihop) än för mig att sätta ner foten och se till att han faktiskt lämnade mig ifred.

 

Jag växte inte upp med att vara rädd. Jag växte inte upp med tanken att vem som helst skulle få för sig att de kunde göra vad de ville med min kropp utan att jag hade gett samtycke. Jag växte upp med synen att det var jag som bestämde över min egen kropp och jag ska också säga att innan jag flyttade till större städer fanns det inte i min värld.

 

Ändå kan jag inte skaka av mig känslan, att här stod det en man som tyckte att han hade rätten att ställa sig jättenära mig och bestämma att han inte skulle sluta fastän jag bad honom. Jag ska också säga att jag är otroligt stolt över mig själv över att jag inte lät honom bestämma över mig utan jag fick iväg honom ifrån mig. Jag har också bestämt att jag vägrar låta den här mannen, eller någon annan jävla idiot förresten, ta min frihet ifrån mig. Den bestämmer jag över.