Maria - Ett norrsken i Linköping

Jag vågar inte titta på program som Trolljägarna för jag känner spontant att jag faktiskt inte vill veta vad människor har för sig på internet, hur människor inte kan bete sig alls tydligen för att de är ohämmade as som bara behöver spy galla över saker.

 

Jag kan förstå idén med att bli skyddad av anonymiteten, det var det som gjorde att jag "började med internet" för en herrans massa år sedan... men inte för att vara ett ohämmat as utan för att få vara den jag ville vara, mer frispråkig och modig, mer social och speciell. På internet fanns det de som ville prata med mig, oavsett hur lite folk hemma ville göra det.

 

Det har alltid varit vid datorn jag har haft min trygga hamn. Genom msn hade jag hur mycket kompisar som helst, även hemifrån och bland de bästa stöden jag någonsin haft kommer också från att ha dem tillgängliga på just msn. När allt var jobbigt i min hemort var det internet som hjälpte, det var där jag träffade kompisar som jag också sen träffade i verkliga livet också.

 

Det skrämmer mig att inte de som av någon anledning har det jobbigt där de är i verkliga livet kan få ha samma trygghet när de loggar in någonstans utan kanske måste möta exakt samma problem som de har resten av dagen också, dessutom ofta av samma personer. Du är inte fredad någonstans, utan alltid ett potentiellt offer. Att någon annan sitter på en trygg plats och kan utsätta en annan människa för sådana saker, säga precis vad som helst enbart för att de kan och inte riskerar att bli upptäckta... Det övergår mitt förstånd.

 

Var tog folkvettet vägen? Var försvann "behandla andra som du vill bli behandlad" (inte ur en religiös synvinkel utan en medmänsklig synvinkel)? Det kan inte vara supersvårt att förstå att om du som person säger något som du själv skulle bli ledsen av att höra finns det en stor möjlighet att personen du säger det till också kommer bli ledsen.

 

Jag har bytt ut min trygga plats till en mer verklig än den jag hade för 10-15 år sedan men jag skulle verkligen unna alla andra som behövde den att ta över den, att få må bra och känna sig speciell någonstans. Det behöver vi nog. Jag vet att jag behövde den platsen men gränserna för vad den stod för och vad den kan stå för suddas mer och mer ut till att vara något helt annat, ett krigsfält för att fortsätta bombardera, och på ett mer verbalt aggressivt sätt än vad många vågar göra i verkliga livet.

 

 

 

Jag sitter här och väntar på att böcker jag reserverat på LiU's bibliotek ska komma fram samtidigt som jag skyndar mig att läsa den jag måste lämna tillbaka.

 

Den jag måste lämna tillbaka handlar om att tala och skriva, och här tänkte jag att det skulle bli en "walk in the park" där jag fick lite tips men den här hemska boken vill att jag ska rannsaka mig själv, komma fram till styrkor och svagheter och vad jag egentligen har att komma med. Kuuul, not. Jag avskyr att behöva leta i mitt inte efter sådant som jag antagligen har förträngt av en anledning men å andra sidan måste det väl hjälpa mig. Min tanke är att det ska kunna användas i mina guidningar, speciellt tips om att tala och levandegöra. Det märks hur det går. Det gäller att börja komma igång med allt, och det om något är jag riktigt dålig på.

 

Däremot har jag ingen som helst motivation idag, allting går jättelångsamt och huvudet känns bara tomt.

 

 

 

Jag tänkte dela med mig med en anekdot från min arbetslivserfarenhet. I den ingår jag själv, person A som också arbetade på samma ställe och person B som var där av andra orsaker. A & B är båda medelålders män.

 

Jag vandrar omkring för att städa och plocka med saker och går förbi A och B som känner varandra och står och pratar.

B: Du A, har hon humor hon den där? (nickar åt mitt håll)

A: Jajo, hon är ju från Norrland så.

B: Jag tänkte bara på att det är så mycket svårare att läsa texten hon har på sin tröja mot din i och med att det är bulligare på hennes.

A: Ja.. kanske, men nu ska hon cykla tjejvättern så då blir det nog bättre.

B: Nej nej, det var en komplimang! Hon har ju så fina bröst.

 

Jag vet att han sa något mer, typ att jag också hade fina tänder men jag gick. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, så jag vände och jag gick innan det hade slutat med att jag blev förbannad.

 

Vad fan är det för taktik att börja något med? "Har hon humor hon den där?". Först och främst blir jag "den där", lagom kul och vafan... Inte ska man kunna säga vad som helst bara genom att försöka få det att maskeras som skämt, vilket det ju inte var för det var ju en komplimang. Det var ju något fint han sa. Om jag hade sagt ifrån, hade det då blivit tal om hur humorlös jag varit? Som inte såg humorn i att den här mannen ville objektifiera min kropp?

 

Och sen när blev man automatiskt full av humor bara för att man är från Norrland? Underligt argument. Och tack, snälla A för att du skyndade dig att komma till räddning och säga att jag skulle träna så att jag snart skulle slippa vara tjock, för både han och jag trodde antagligen att det var det han ville antyda, att det var så svårt att läsa min text bara för att jag var tjock. Jag hade inte gillat det bättre ska jag säga, för det kändes så onödigt att över huvud taget anmärka på en sån sak.

 

Däremot gick jag till min chef sen och berättade för henne vad som hänt, och hon sa själv att hon hade blivit skitförbannad. Jag själv hade aldrig varit i den situationen förut och absolut inte på den arbetsplatsen så det kändes så skönt att hon stod på min sida och skulle det hända igen så vet jag att det bara är att bita ifrån.