Dag 02 – Min första kärlek (30 november)
Jag har aldrig någonsin varit en sådan där tjej som byter kärlek fort utan jag har alltid tyckt om/varit kär i någon länge. Tänkte göra en liten tillbakablick.
Min allra första kärlek var grannpojken som också var min allra bästa vän. Åtminstone den första kärlek jag minns. Sedan hade jag samma kärlek för en kille i 1-3an på grundskolan och vidare 4-6 och 7-9... Jag ser ett mönster här..
Min första besvarade kärlek var i 9an. Det är nog faktiskt första gången jag kan minnas att en kille över huvud taget fastnat för mig och ville vara med mig. Att det sedan slutade med att han lyssnade mer på sin bror om hur jag var som person än vad han lyssnade och litade på mig var ju en annan sak. Det förhållandet höll inte länge om man säger så.. Det hann nog aldrig ens bli ett förhållande. Och hans bror kände jag inte alls förresten, hade nog aldrig sett människan.
Min första pojkvän (om man räknar bort i 3an då en klasskompis tjatade till sig ett ja och sen gjorde slut en vecka senare genom att kasta snöboll på mig) var också i 9an. Jag hade tyckt om den här killen i flera år sådär lite i smyg och jag var rent överlycklig när vi blev tillsammans. En av mina kompisar sa fortfarande flera år senare att hon trodde att det kommer att sluta med att vi gifter oss han och jag. Kanske, kanske inte. Jag tvivlar på det, men anser att vi hade otur i förhållandet och lyckades pricka in en tid när jag var borta mycket och av de 3 månader som vi höll ihop var jag borta 1,5. Sen att vi inte var särskilt lika var väl en annan sak. Den här människan är förresten fortfarande idag en av mina närmsta vänner och den jag alltid vänder mig till för råd och tröst.
Min första besvarade kärlekschock fick jag väl (förutom han som valde att lyssna på sin bror) när pojkvän nummer tre (16 år, jag 17) sa att han ville skaffa barn med mig efter två veckor i förhållande.. Ja, det tog också slut fort som attan egentligen... Han fick barn bara ett par år senare ifall någon undrade. Dock inte med mig. Kärlekschock nummer två inom samma ämne kom bara några veckor senare då en kille (man? 21 iaf) ställde ultimatumet att han ville vara med mig men att han ville vara gift och ha barn innan han var 25. 17åriga Maria sprang åt andra hållet. Han gifte sig och skaffade barn innan han var 25.. Inte heller med mig.
Mitt första långa förhållande var Kasper, min bästa vän. Egentligen är det ett under att vi stod ut med varandra så länge vi gjorde. Speciellt efter att vi insåg att förhållandet var dött. Men skit i det. Det här är en av de allra mest underbara människor jag känner. Jag kan vara mig själv med honom rakt igenom och han är den som vet allra allra mest om mig. Inte konstigt kanske i och med att vi spenderade nästan 5 år tillsammans varav 2,5 som sambosar i en stad långt från båda våra familjer. Nu har jag 30 mil till honom och när jag hälsade på förra helgen var det 6 månader sen vi sågs sist. Så länge har vi aldrig någonsin varit ifrån varandra. Underligt det där.
Min första riktigt stora chansning i kärlek är Martin. Han är killen jag fastnade för direkt, som jag kände att jag ville vara med. Och det så starkt att jag knappa 3 månader senare valde att ta chansen att bo med honom och byta stad, universitet och miljö. Och visst önskar jag att vi hade chansat åt andra hållet och hamnat i Uppsala, men jag vill inte jobba där heller så det gör inte så mycket. Jag och Martin är otroligt olika, men vi är lika på de ställen som betyder något. Han får mig att känna mig trygg och hemma och bara genom att vara i samma rum får han mig harmonisk (eller skogstokig beroende på vad han gör). Och det viktigaste - han får mig att skratta och jag känner mig älskad.
Min allra första kärlek var grannpojken som också var min allra bästa vän. Åtminstone den första kärlek jag minns. Sedan hade jag samma kärlek för en kille i 1-3an på grundskolan och vidare 4-6 och 7-9... Jag ser ett mönster här..
Min första besvarade kärlek var i 9an. Det är nog faktiskt första gången jag kan minnas att en kille över huvud taget fastnat för mig och ville vara med mig. Att det sedan slutade med att han lyssnade mer på sin bror om hur jag var som person än vad han lyssnade och litade på mig var ju en annan sak. Det förhållandet höll inte länge om man säger så.. Det hann nog aldrig ens bli ett förhållande. Och hans bror kände jag inte alls förresten, hade nog aldrig sett människan.
Min första pojkvän (om man räknar bort i 3an då en klasskompis tjatade till sig ett ja och sen gjorde slut en vecka senare genom att kasta snöboll på mig) var också i 9an. Jag hade tyckt om den här killen i flera år sådär lite i smyg och jag var rent överlycklig när vi blev tillsammans. En av mina kompisar sa fortfarande flera år senare att hon trodde att det kommer att sluta med att vi gifter oss han och jag. Kanske, kanske inte. Jag tvivlar på det, men anser att vi hade otur i förhållandet och lyckades pricka in en tid när jag var borta mycket och av de 3 månader som vi höll ihop var jag borta 1,5. Sen att vi inte var särskilt lika var väl en annan sak. Den här människan är förresten fortfarande idag en av mina närmsta vänner och den jag alltid vänder mig till för råd och tröst.
Min första besvarade kärlekschock fick jag väl (förutom han som valde att lyssna på sin bror) när pojkvän nummer tre (16 år, jag 17) sa att han ville skaffa barn med mig efter två veckor i förhållande.. Ja, det tog också slut fort som attan egentligen... Han fick barn bara ett par år senare ifall någon undrade. Dock inte med mig. Kärlekschock nummer två inom samma ämne kom bara några veckor senare då en kille (man? 21 iaf) ställde ultimatumet att han ville vara med mig men att han ville vara gift och ha barn innan han var 25. 17åriga Maria sprang åt andra hållet. Han gifte sig och skaffade barn innan han var 25.. Inte heller med mig.
Mitt första långa förhållande var Kasper, min bästa vän. Egentligen är det ett under att vi stod ut med varandra så länge vi gjorde. Speciellt efter att vi insåg att förhållandet var dött. Men skit i det. Det här är en av de allra mest underbara människor jag känner. Jag kan vara mig själv med honom rakt igenom och han är den som vet allra allra mest om mig. Inte konstigt kanske i och med att vi spenderade nästan 5 år tillsammans varav 2,5 som sambosar i en stad långt från båda våra familjer. Nu har jag 30 mil till honom och när jag hälsade på förra helgen var det 6 månader sen vi sågs sist. Så länge har vi aldrig någonsin varit ifrån varandra. Underligt det där.
Min första riktigt stora chansning i kärlek är Martin. Han är killen jag fastnade för direkt, som jag kände att jag ville vara med. Och det så starkt att jag knappa 3 månader senare valde att ta chansen att bo med honom och byta stad, universitet och miljö. Och visst önskar jag att vi hade chansat åt andra hållet och hamnat i Uppsala, men jag vill inte jobba där heller så det gör inte så mycket. Jag och Martin är otroligt olika, men vi är lika på de ställen som betyder något. Han får mig att känna mig trygg och hemma och bara genom att vara i samma rum får han mig harmonisk (eller skogstokig beroende på vad han gör). Och det viktigaste - han får mig att skratta och jag känner mig älskad.
Dag 01 – Presentera mig själv (29 november)
Min första tanke var att låta Martin skriva en text om mig, för är det något jag hatar så är det att beskriva mig själv. Det gick inte så bra som jag hoppades att få honom att göra det, men han skrev i alla fall ner fem ord som han (tydligen) tycker representerar mig:
Glad
positiv
trevlig
musikalisk
sångfågel
Jag ska försöka inkorporera de här orden i min text, men jag börjar väl om från början.
Glad
positiv
trevlig
musikalisk
sångfågel
Jag ska försöka inkorporera de här orden i min text, men jag börjar väl om från början.
Jag heter (som förhoppningsvis redan framgår) Maria, är 23 år och kommer ursprungligen från Strömsund i Jämtland. Som sådan kanske jag kan ses som konservativ och jag vill otroligt gärna att allt ska vara likadant, hela tiden. Jag är livrädd för förändringar och brukar sällan tycka att något är roligt innan jag faktiskt gör det.
Min mamma säger att jag är född "tvärtför" (tvärt emot), eftersom jag inte föddes med huvudet före som är normalt utan med fötterna först. Jag brukar snarare säga att jag redan då visste att jag inte ville bli gymnast eller så och stå på huvudet utan att jag var intelligent nog att förstå att man går med fötterna.
En av mina största personlighetsdrag är en enorm blyghet. Trots det så verkar aldrig någon tro på mig när jag säger att jag är det, för om jag måste vara social så kan jag. Jag minns hur jag som liten inte vågade ta kakor när vi fikade om det satt människor jag inte kände och tittade på mig. Jag vågade inte röra på mig. Ville aldrig vara den som uppmärksammades.
Min mamma säger att jag är född "tvärtför" (tvärt emot), eftersom jag inte föddes med huvudet före som är normalt utan med fötterna först. Jag brukar snarare säga att jag redan då visste att jag inte ville bli gymnast eller så och stå på huvudet utan att jag var intelligent nog att förstå att man går med fötterna.
En av mina största personlighetsdrag är en enorm blyghet. Trots det så verkar aldrig någon tro på mig när jag säger att jag är det, för om jag måste vara social så kan jag. Jag minns hur jag som liten inte vågade ta kakor när vi fikade om det satt människor jag inte kände och tittade på mig. Jag vågade inte röra på mig. Ville aldrig vara den som uppmärksammades.
Jag var en otroligt glad skitunge. Och har, hur konstigt det än låter i och med min blyghet, alltid älskat att sjunga och helst så människor hör. Första gången jag stod på scen och sjöng inför ett fullsatt Folkets Hus i Strömsund var jag fem eller sex år gammal. Sen tog det väl ganska många år till nästa scenframträdande, men det har ändå alltid legat varmt om hjärtat. Pausmusik i högstadiets melodifestival i tre år och senare fick jag flytta ut på amatörrevyscenen. Det kan faktiskt vara det jag saknar allra mest från när jag bodde hemma. Dessa fantastiska människor och den upplevelsen. Underbart. Och jag har spelat många roliga karaktärer.
Som många andra var jag otroligt osäker på mig själv i högstadiet och det kom till en punkt när jag bestämde mig för att livet inte var värt att leva längre, men jag vågade aldrig ta steget till att ta mitt eget liv, det hade jag inte modet till. Jag var alldeles för rädd för att det skulle göra ont, och jag ville inte göra så ont mot min familj som en av mina vänner gjorde mig när han försvann. Idag är jag otroligt glad för att jag inte vågade.
Just nu pluggar jag på universitet. Från början i Uppsala, en stad jag älskar, och där valde jag att bli gymnasielärare i historia och religion. Idag är jag i Linköping, men med samma mål. Det har bara blivit en kort paus för att läsa företagsekonomi, då jag inte fick byta direkt förra terminen. Tjejen som hatar förändringar tog det största steget någonsin och litade på magkänslan för ett skapligt nytt förhållande.
Martin påstod att jag är positiv. En av mina nya vänner här i Lkpg sa att hon är possimistisk (hon råkade slå ihop positiv och optimist). Jag säger att jag är possimistisk för att jag är en positiv pessimist. Ofta säger jag att saker går åt helvete innan de gör de för att slippa ha den pressen på mig men jag ser också oftast positivt på saker men med ett negativt öga. Om det verkar vettigt. Att jag är glad tror jag inte att någon skulle säga emot. Jag är hon som nästan alltid ler, som nästan alltid skrattar. Det var jag å andra sidan hela högstadiet också men idag är det en annan typ av människa. Masken är av.
Musikalisk och sångfågel. Jag vet inte det jag, men jag älskar att sjunga - det är nog den största delen av mig. Här hemma sjunger jag näst intill konstant så varför han inte har tejpat för munnen på mig än är jag osäker på... Ett tag skrev jag en massa musik, men det försvann i stort sett när inte längre tonårsdepressionen fanns kvar. Nåja, jag är glad att han tycker det.
I övrigt måste jag väl säga att jag är överviktig men på väg att ändra det. Att jag är glad över mina förändringar för de har gett mig vänner som jag är otroligt tacksam för. Den största av mina fantastiska egenskaper är nog dock att jag har migrän (tack pappa för den), som just den senaste veckan i stort sett har hindrat mig från allt. Inga föreläsningar för det har jag inte klarat av, men jag har kunnat träna lite och suttit och pluggat. Nu har jag bestämt mig för att migränen och den senaste veckans sjuka är slut. Det här var sista dagen, så imorrn är det bara på språng igen... Ojoj...
Såg när jag gick tillbaka att jag missat att han skrev att jag är trevlig. Det enda jag kan säga om det är: Det hoppas jag att han tycker, det vore ju jobbigt om han valde att leva med mig för att jag är så förbannat otrevlig...
Just nu pluggar jag på universitet. Från början i Uppsala, en stad jag älskar, och där valde jag att bli gymnasielärare i historia och religion. Idag är jag i Linköping, men med samma mål. Det har bara blivit en kort paus för att läsa företagsekonomi, då jag inte fick byta direkt förra terminen. Tjejen som hatar förändringar tog det största steget någonsin och litade på magkänslan för ett skapligt nytt förhållande.
Martin påstod att jag är positiv. En av mina nya vänner här i Lkpg sa att hon är possimistisk (hon råkade slå ihop positiv och optimist). Jag säger att jag är possimistisk för att jag är en positiv pessimist. Ofta säger jag att saker går åt helvete innan de gör de för att slippa ha den pressen på mig men jag ser också oftast positivt på saker men med ett negativt öga. Om det verkar vettigt. Att jag är glad tror jag inte att någon skulle säga emot. Jag är hon som nästan alltid ler, som nästan alltid skrattar. Det var jag å andra sidan hela högstadiet också men idag är det en annan typ av människa. Masken är av.
Musikalisk och sångfågel. Jag vet inte det jag, men jag älskar att sjunga - det är nog den största delen av mig. Här hemma sjunger jag näst intill konstant så varför han inte har tejpat för munnen på mig än är jag osäker på... Ett tag skrev jag en massa musik, men det försvann i stort sett när inte längre tonårsdepressionen fanns kvar. Nåja, jag är glad att han tycker det.
I övrigt måste jag väl säga att jag är överviktig men på väg att ändra det. Att jag är glad över mina förändringar för de har gett mig vänner som jag är otroligt tacksam för. Den största av mina fantastiska egenskaper är nog dock att jag har migrän (tack pappa för den), som just den senaste veckan i stort sett har hindrat mig från allt. Inga föreläsningar för det har jag inte klarat av, men jag har kunnat träna lite och suttit och pluggat. Nu har jag bestämt mig för att migränen och den senaste veckans sjuka är slut. Det här var sista dagen, så imorrn är det bara på språng igen... Ojoj...
Såg när jag gick tillbaka att jag missat att han skrev att jag är trevlig. Det enda jag kan säga om det är: Det hoppas jag att han tycker, det vore ju jobbigt om han valde att leva med mig för att jag är så förbannat otrevlig...
Dag 05 – Vad är kärlek? (3 december)
Kärlek är när man tänker överraska sin flickvän en lördag med en heldag på något hon inte får veta om.
Precis är det som kommer hända imorgon. Martin har planerat något och jag får inget veta. Egentligen skulle det ha hänt förra helgen, men då var det så väldigt snöigt så vi la de planerna på is. :P
Kärlek är också att även fast man själv inte är förtjust i kyrkor och liknande så tittar man på sin sambo och säger: Men vi kan ju alltid gå in i Linköpings domkyrka, för du tycker ju om kyrkor. Eller när man väljer att trots att det är -20 ute åka ner på stan för att gå ljuspromenad och äta ute.
Han är nog egentligen bra söt, min sambo. :)
Precis är det som kommer hända imorgon. Martin har planerat något och jag får inget veta. Egentligen skulle det ha hänt förra helgen, men då var det så väldigt snöigt så vi la de planerna på is. :P
Kärlek är också att även fast man själv inte är förtjust i kyrkor och liknande så tittar man på sin sambo och säger: Men vi kan ju alltid gå in i Linköpings domkyrka, för du tycker ju om kyrkor. Eller när man väljer att trots att det är -20 ute åka ner på stan för att gå ljuspromenad och äta ute.
Han är nog egentligen bra söt, min sambo. :)
Dag 03 – Mina föräldrar (1 december)
Dagens inlägg ska vara dedikerat föräldrarna. De flesta andra jag sett göra den här listan har lagt ut bilder och allt sånt där på sina föräldrar...
Det tänker inte jag göra, för de har inte bett om att visas för vem som helst så därför låter jag bli.
Så det enda jag i stort sett tänker göra är att tala om att jag är otroligt glad att ha dessa starka, stöttande människor bakom mig. I allt. Sen kan jag ju också passa på att tacka dem för alla fantastiska egenskaper som de givit mig. Mammas temperament och kroppsform, pappas migrän...
Men det är som sagt också dessa människor som hela tiden stått bakom mig, peppat och hejat. Även om det har blivit på 60 och sedemera 90 mils avstånd så har de alltid funnits där och de är bara ett telefonsamtal bort. Sådant betyder.
Det tänker inte jag göra, för de har inte bett om att visas för vem som helst så därför låter jag bli.
Så det enda jag i stort sett tänker göra är att tala om att jag är otroligt glad att ha dessa starka, stöttande människor bakom mig. I allt. Sen kan jag ju också passa på att tacka dem för alla fantastiska egenskaper som de givit mig. Mammas temperament och kroppsform, pappas migrän...
Men det är som sagt också dessa människor som hela tiden stått bakom mig, peppat och hejat. Även om det har blivit på 60 och sedemera 90 mils avstånd så har de alltid funnits där och de är bara ett telefonsamtal bort. Sådant betyder.
Bad blogger, bad!
Eftersom jag varit superdålig tänker jag nu ta och göra den 30dagarslista som alla andra gör, men kanske inte i den versionen som alla andra gör. Utan jag tänker göra den version som Lady Dahmer gjort (hittade den bland kommentarerna hos Bloggkommentatorerna). Har även kikat in här för att få lite inspiration. Har lagt till 4 dagar också så att det blir fram till 1 januari och det nya året.:)
Såhär blir det.
Såhär blir det.
Dag 01 – Presentera mig själv (29 november)
Dag 02 – Min första kärlek (30 november)
Dag 03 – Mina föräldrar (1 december)
Dag 04 – Här växte jag upp (2 december)
Dag 05 – Vad är kärlek? (3 december)
Dag 06 – Om det här vore min sista dag (4 december)
Dag 07 – Vänner (5 december)
Dag 08 – Favoritsaker (6 december)
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi (7 december)
Dag 10 – Bloggfavoriter (8 december)
Dag 11 – Mina syskon (9 december)
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig (10 december)
Dag 13 – Jag som liten (11 december)
Dag 14 – Dåliga vanor och laster (12 december)
Dag 15 – Mina drömmar (13 december)
Dag 16 – Första kyssen (14 december)
Dag 17 – Barndomsminne (15 december)
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick (16 december)
Dag 19 – Detta ångrar jag (17 december)
Dag 20 – Mina förebilder (18 december)
Dag 21 – Mina dåliga sidor (19 december)
Dag 22 – Det här upprör mig (20 december)
Dag 23 – Mitt hem (21 december)
Dag 24 – Det här får mig att gråta (22 december)
Dag 25 – Jultraditioner i min familj/för mig (23 december)
Dag 26 – Mina rädslor (24 december)
Dag 27 – Min favoritplats (25 december)
Dag 28 – Saker jag saknar (26 december)
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor (27 december)
Dag 30 – 10 dödssynder (28 december)
Dag 31 – Det här är jag bra på (29 december)
Dag 32 – Faktaruta (30 december)
Dag 33 – Mitt 2010 (31 december)
Dag 34 – Nyårsolöften (1 januari 2011)
Så fort mitt huvud slutar migränsnurra ska jag ta mig tid till att göra det första inlägget.Woho, så kul med omtenta.. Eller?
Känns ju förhimla bra att veta att man inte hade klarat godkänt på tentan ens om man fått alla extrapoäng på inlämningsuppgiften. Det hade fortfarande fattats ett futtigt poäng. Nåja, det är ju det här omtentor finns till för. Tur att jag har ett helt jullov på mig att plugga till det.
Precis just nu består mitt liv i stort sett bara av pluggande, förutom i helgen då jag faktiskt ska åka till Uppsala. I love it! :)
Precis just nu består mitt liv i stort sett bara av pluggande, förutom i helgen då jag faktiskt ska åka till Uppsala. I love it! :)
Skönt med lite ensamtid
Martin åkte hem i fredags för att skruva bil. Det är bra att sakna.
Och jag behövde inte vara ensam så mycket heller. I fredags var det träning och sen har jag haft en ständig följeslagare av träningsvärk. På kvällen hade jag, Anna och Ulrica film- och spelkväll med kinamat, Buzz - the pop quiz och sen Pretty woman.:) Och igår ledde Anna mig runt stan och flera gånger sa hon "ska jag hjälpa tant nerför trappan?". Jag klarade mig själv dock men hade ontont.:P
Idag är det en dödsöndag. Jag gör så lite som möjligt och rör mig så lite som möjligt för att slippa ha lår och rumpa skrikandes på mig.
Hörde jag vältränad?
Och jag behövde inte vara ensam så mycket heller. I fredags var det träning och sen har jag haft en ständig följeslagare av träningsvärk. På kvällen hade jag, Anna och Ulrica film- och spelkväll med kinamat, Buzz - the pop quiz och sen Pretty woman.:) Och igår ledde Anna mig runt stan och flera gånger sa hon "ska jag hjälpa tant nerför trappan?". Jag klarade mig själv dock men hade ontont.:P
Idag är det en dödsöndag. Jag gör så lite som möjligt och rör mig så lite som möjligt för att slippa ha lår och rumpa skrikandes på mig.
Hörde jag vältränad?
Vore det inte bra?
Ung & Bortskämd. Låt dem tävla mot några andra och se vem som klarar sig bäst i konstiga yrken egentligen, eller själva för den delen också.. Kanske deras föräldrar eller varför inte folk i samma ålder som klarat sig själv länge.. Det skulle jag tycka om att se på.:)
Migränanfall
I morse vaknade jag med migrän, så pass fantastisk att jag inte kunde ha ögonen öppna utan att världen snurrade.
Efter ett par timmars sömn var jag bättre och kunde faktiskt till och med cykla in på skolan och prata lite med Anna och Ulrica, så det var ju både trevligt och bra.
Sen har det mest varit låduppackning och nu ska jag ta itu med lite pluggande så inte Anna behöver vara den enda som gjort något till lektionspasset imorrn.
Men jag skulle behöva städa mer, jag som får hit Anna och Ulrica imorrn kväll på takeawaymat, film och mys.:)
Efter ett par timmars sömn var jag bättre och kunde faktiskt till och med cykla in på skolan och prata lite med Anna och Ulrica, så det var ju både trevligt och bra.
Sen har det mest varit låduppackning och nu ska jag ta itu med lite pluggande så inte Anna behöver vara den enda som gjort något till lektionspasset imorrn.
Men jag skulle behöva städa mer, jag som får hit Anna och Ulrica imorrn kväll på takeawaymat, film och mys.:)
Ny delkurs, nya möjligheter.. Eller?
Det börjar väl kanske inte så bra med att föreläsaren först kommer sent, sen har han ingen aning om att läsanvisningarna han satt ut åt oss inte stämmer med något alls. Han ger dubbeltydiga svar på alla frågor han får och vid sista pausen på föreläsningen gick jag hem med migränkänningar. Hade det här varit min första universitetskurs hade jag aldrig satt min fot i skolbänken igen. Och dessutom trott att jag var totalt korkad.
Jävla skit.
Kan inte direkt påstå att den kurs jag läst sen jag flyttade från Uppsala har övertygat mig om att Linköping är en bra stad med ett bra universitet... Jag läser med fantastiska människor som jag tycker om hur mycket som helst, och aktiv student-gruppen är också helt superhärliga och jag älskar att få vara med i den. Men detta universitet.. Jag säger bara: ojoj...
Jävla skit.
Kan inte direkt påstå att den kurs jag läst sen jag flyttade från Uppsala har övertygat mig om att Linköping är en bra stad med ett bra universitet... Jag läser med fantastiska människor som jag tycker om hur mycket som helst, och aktiv student-gruppen är också helt superhärliga och jag älskar att få vara med i den. Men detta universitet.. Jag säger bara: ojoj...
Slutkörd
Efter konstant pluggande i en vecka kan jag säga att jag inte kunde svarat på tentan bättre än vad jag gjorde. Jag tror nog kanske inte att det gick vägen, men det är ju därför det finns omtentor också.
Direkt efter så hämtade Martin mig och så åkte vi hem till Jämtland över helgen. Mycket för att hämta julsaker, men också för att bara komma iväg ett litet tag.
Idag är jag helt slutkörd. Trots att nästa kurs inte börjar förrän imorrn så håller jag på att somna på tangentbordet. Tror mycket beror på gympapasset som jag utsatte mig för idag. Har sällan blivit så utpumpad och slut av att träna. "Klarar ni 10 minuter till?" "Ska vi köra på ruscher i 2 minuter innan nervarvning?". Vi var nog några som halvt ville strypa killen som hela tiden sa ja, medan vi andra helst ville säga nej.:P Men jag höll ut, och jag är riktigt stolt över mig.:)
Direkt efter så hämtade Martin mig och så åkte vi hem till Jämtland över helgen. Mycket för att hämta julsaker, men också för att bara komma iväg ett litet tag.
Idag är jag helt slutkörd. Trots att nästa kurs inte börjar förrän imorrn så håller jag på att somna på tangentbordet. Tror mycket beror på gympapasset som jag utsatte mig för idag. Har sällan blivit så utpumpad och slut av att träna. "Klarar ni 10 minuter till?" "Ska vi köra på ruscher i 2 minuter innan nervarvning?". Vi var nog några som halvt ville strypa killen som hela tiden sa ja, medan vi andra helst ville säga nej.:P Men jag höll ut, och jag är riktigt stolt över mig.:)
Åh så roligt!
Idag har varit en ren skitdag. Grupparbetet i bokföring blev inte klart trots att vi suttit nästan dygnet runt den senaste veckan. Men, vi har skickat in vad vi gjort än så länge och så får vi väl se hur mycket fel det är och hur mycket kompletterande som måste göras.
Jag var överlycklig när jag fick ta ut lite frustrationer genom att spela innebandy med Aktiv Student-gänget.
I love it! Spelade ju faktiskt ett tag i både högstadiet och gymnasiet och kunde förvånansvärt mycket fortfarande. Hade otroligt mycket bättre kontroll på bollen än vad jag mindes och fick till och med in ett mål. Jag vill göra det fler gånger. Det vore hysteriskt kul.
Nu är det tre dagar till tentan. Och ja, vad ska man säga. Med tanke på att det var 67% som kuggade tentan förra hösten så känns det väl inte så lovande kanske. Det känns otroligt surt eftersom jag ligger väldigt väldigt långt efter. Det får gå som det går. Jag har inga förväntningar över huvud taget mer än att det kommer gå åt helvete.
Jag var överlycklig när jag fick ta ut lite frustrationer genom att spela innebandy med Aktiv Student-gänget.
I love it! Spelade ju faktiskt ett tag i både högstadiet och gymnasiet och kunde förvånansvärt mycket fortfarande. Hade otroligt mycket bättre kontroll på bollen än vad jag mindes och fick till och med in ett mål. Jag vill göra det fler gånger. Det vore hysteriskt kul.
Nu är det tre dagar till tentan. Och ja, vad ska man säga. Med tanke på att det var 67% som kuggade tentan förra hösten så känns det väl inte så lovande kanske. Det känns otroligt surt eftersom jag ligger väldigt väldigt långt efter. Det får gå som det går. Jag har inga förväntningar över huvud taget mer än att det kommer gå åt helvete.