Maria - Ett norrsken i Linköping

Två dagar efter beräknad förlossning, på lördag den 18 april, ungefär kl22.00 började jag få ont i ryggen, en smärta jag kände igen och visste brukade gå över efter ett par minuter. Den här gången återkom dock smärtan efter ungefär fem-sex minuter och fortsatte så i intervall. Det innebar att det inte blev mycket sömn utan snarare att jag dåsade till under de få minuter det inte gjorde ont. Vid 1.00 på natten väckte jag Henrik, för då var det någonstans mellan tre och fyra minuter mellan varje värk, även om jag inte riktigt ville tro att det var värkar, eftersom de kändes mer i ryggen än som den klassiska "menssmärtan" som det stod överallt att det skulle kännas som.

Som sagt, vid 1.00 på natten väckte jag Henrik med; "vakna, du måste ringa förlossningen för jag har ont som fan." Aldrig någonsin har jag sett honom bli vaken så fort. "Kan du mitt personnummer?" frågade jag och han började rabbla sitt eget... så mycket för vaken. Han ringde i alla fall till förlossningen men de ville hellre prata med mig och det bestämdes att jag skulle ta två alvedon och duscha varmt tills värkarna blev ännu tätare och att jag skulle vila i den mån det gick. Efter alvedon och dusch satte vi oss i soffan med naturdokumentärer för att fortsätta klocka värkar som fortfarande var ungefär i treminutersintervaller. Vid 3.00 någonstans började de glesa ut och blev sju minuter emellan och sen tio. Alltså trodde vi att det var på väg att stanna av och vi försökte sova igen. Det gick lättare för somliga av oss och jag dåsade igen, men den här gången med tio minuters vila. Det fortgick hela söndagmorgonen och jag fick upp och stå när jag hade som ondast. Ibland fick jag också sätta mig på pilatesbollen, allt för att försöka sträcka ut ryggen, det enda som hjälpte. Vid 14.00 tyckte jag att jag hade fått nog och ringde förlossningen igen eftersom värkarna var tillbaka vid treminutersintervall. Då bestämdes det att jag skulle göra samma procedur igen och sen höra av mig vid senast 19.00 för att, om inte annat, åka in och kollas och få starkare smärtlindring så jag kunde sova den natten. 18.30 bestämdes det att jag skulle komma in vid 20.00 och att jag sen antagligen skulle få åka hem igen. Jag var i alla fall väldigt beredd på att åka hem igen men vi tog med oss förlossningsväskan utifall att, lämnade den i bilen och spatserade in på förlossningen.

Vi blev hämtade av en barnmorska med rullstol, fast den fick hon gå med tom, för jag ville hellre gå. Jag tror inte att hon trodde att det skulle födas något barn för jag hade inte en värk under tiden. Vi fick ett rum, blev inskrivna och det sattes CTG på mig för att kolla värkarna och barnet.  Där låg jag, och den första värken jag fick visade att bäbisens hjärtrytm gick ner väldigt mycket, ner till nivå röd på skärmen men eftersom ingen kom trodde vi inte att det var så viktigt. Efter, vad jag tyckte, aslång tid (var som mest 40 minuter) kom de tillbaka och kollade ifall jag var öppen, för att få veta om vi skulle åka hem. Här var jag fortfarande helt övertygad om att vi skulle få åka hem med smärtstillande men då visade det sig att jag var öppen 5cm och det var bara att stanna kvar. Hon sa också att de skulle fortsätta hålla koll eftersom hjärtrytmen hade gått ner. Henrik fick gå och parkera bilen och hämta väskan, samt ringa till våra föräldrar och jag lämnades ensam med värkarna. Det var nog den längsta halvtimmen jag varit med om. Sen kom det en ny barnmorska för nattpasset och hon frågade om smärtlindring. "Ge mig allt", sa jag. Eftersom mitt vatten inte hade gått än skulle de dessutom spräcka hinnorna och de skulle sätta en sensor på bäbisens huvud för att få bättre koll på hjärtrytmen. "Jag känner ett huvud fullt med hår", sa hon och jag minns bara hur jag tänkte att det inte kunde stämma eftersom vare sig jag eller Henrik hade mycket hår när vi föddes. Hinnorna spräcktes och... absolut ingenting hände. Inget vatten kom, värkarna tilltog inte. Ingenting. Jag hade jätteont och fick lustgas.

När jag satte mig upp för att få lustgasen formligen forsade vattnet ut. Efter lustgasen minns jag i stort sett ingenting så det mesta som berättas efter är Henriks ord.  De gick ut igen och skulle hålla koll utifrån och jag andades på. Barnläkaren kom och presenterade sig och tog blodprov på bäbisen genom hans huvud för att se om han påverkades av den låga hjärtrytmen och kollade hur öppen jag var, tydligen 4cm (alltså knappast fem första gången). Värkarna ökade i styrka och efter ett tag hjälpte inte lustgasen i topparna längre och vi ringde efter hjälp. De ökade styrkan på lustgasen och påminde om att slappna av (lätt som fan) och skulle ringa efter epidural. En AT-narkosläkare kom för att sätta den och radade upp nålar vid sidan av mig. Henrik skulle stå och hålla i mig för det var viktigt att jag inte rörde mig alls och därför skulle jag också tala om ifall jag hade en värk och om det gjorde ont. Först sätter man tydligen en bedövning i ryggen för att kunna lägga epiduralen men innan det första sticket hade både Henrik och jag svimmat; spänningar och lite mat var nog boven i det dramat. "Ni svimmade samtidigt!", sa AT-läkaren glatt. "Vi hör ihop", svarade jag.  Saft kom och sen fick Henrik hålla i mig igen.

Tydligen var jag inte världsbäst på att tala om när det gjorde ont utan gnydde mest och Henrik fick leka tolk till narkosläkaren. Han la tre bedövningar för att kunna lägga epiduralen, kunde inte lägga den just där och fick byta ställe, nya bedövningar men han kunde inte lägga epiduralen där heller så han skulle hämta specialisten istället.. Narkosspecialisten kom och fick också lägga tre bedövningar innan han kunde lägga epiduralen. Tydligen så har jag trånga ryggkotor. "Det är ju inte ditt fel", sa AT-läkaren och jag svarade att "Det är väl ännu en sak som jag fick skylla på min mamma". När epiduralen hade lagts, var jag väldigt nöjd och hade inte ett dugg ont och de kollade åter igen hur öppen jag var, fem centimeter, och det bestämdes att de skulle lägga värkstimulerande medel i livmodern och de satte en sensor för att mäta värkarna inifrån. Då var jag, enligt Henrik, "maximalt uppkopplad." Det värkstimulerade medlet slutade de med efter ca 30 minuter då bäbisen reagerade dåligt på det och blev mer stressad. Någonstans här kom de också och sa att han hade bajsat i fostervattnet, ytterligare ett tecken på stress.

Sedan tog de nytt blodprov på bäbisens huvud och något värde hade sjunkit minimalt men tydligen nog mycket för att de skulle ta beslutet om ett akut snitt. Jag minns bara att de sa att jag skulle snittas inom 30 minuter och att jag gav tummen upp men att jag ville kissa först och inte fick.

Henrik fick i uppdrag att ta på sig en skyddsoverall och ta med sig kameran och sen forslades vi upp till operationssalen där jag minns en massa människor. På vägen dit skakade jag tydligen okontrollerat och Henrik försökte lugna mig men jag var lugn som en filbunke, lustgas is the shit. Eftersom jag hade hunnit få epidural skulle de bedöva mig så att jag var vaken under operationen och den tog där den skulle. Jag kände inte ens litegrann fastän han sa att jag skulle känna hur de var och rörde mig. Inte en susning, speciellt inte eftersom man har ett skynke så man inte ser något. Så när det helt plötsligt var någon som sa grattis vid 02.12 förstod jag inte vad som hände. Henrik fick följa med bäbisen och läkarna ut och jag syddes igen. Fast jag somnade nog i stort sett så fort Henrik försvann.

Ute med bäbisen trycksatte de hans lungor och kollade temperatur och hjärtrytm och gav K-vitamin. Efter ca 15 minuter fick Henrik knäppa kort som han kom in och försökte visa mig men jag var nog inte så mottaglig. Jag minns kameran, men inte mycket mer. Efter ca 30 minuter fick han ta med bäbisen och visa mig som fortfarande låg inne i operationssalen. Han frågade något i stil med "Vill du hälsa på bäbis?"  och jag svarade "Hej bäbis" och vinkade. Enligt Henrik var jag totalt ointresserad. Jag skulle nog snarare säga att jag var trött efter många vakna timmar.

Sedan kördes vi ner till förlossningsrummet igen i väntan på att bedövningen skulle släppa och inte förrän på kvällen kom vi till special-BB. Under ett par timmar var jag inte medveten alls men Henrik berättar att han först fick sitta och hålla bäbisen i någon timme, och sen vägde och mättes han (bäbisen alltså) och Henrik fick sätta på honom blöja. Sen bullade de upp så att Henrik fick sova i en stol med bäbisen i famnen. Efter fyra timmar vaknade jag tydligen till lite och småslumrade bara till 7.00 och sedan började vi såklart med djungeltrumman till våra familjer. Jag var helt bedövad från diafragman och neråt och kunde inte vända mig själv, inte sätta mig upp, ingenting och någonstans av någon anledning körde min nacke ihop sig och gjorde att jag inte heller kunde sitta upp följande vecka.

På special-BB blev vi kvar från måndag kväll till fredag mitt på dagen eftersom han vägde så lite när han kom ut och eftersom han åt lite dåligt så de ville se att han lärde sig äta ordentligt. Ändå gick han bara ner från 2490g till 2400g de första tre dagarna. Från läkaren som gick ronden på onsdagen fick vi veta att anledningen till snittet var att det hade funnits risk för syrebrist och att om det inte hade blivit ett akutsnitt hade han antagligen inte överlevt eftersom han blev så påverkad av värkarna.

På profylaxkursen under graviditeten tjatade de om målbild. Att man skulle ha en bild framför sig och alla andra par pratade på om hur de skulle få bäbisen på bröstet för första gången och mycket som hade med förlossningen att göra. Vare sig jag eller Henrik hade någon sådan slags målbild, vilket nog var bra i det här fallet för det var knappast vårt drömscenario som hände.

Den 20 april kl 02.12 föddes William. Han vägde 2490g och var, enligt dem, 51cm lång. Längden har vi kommit fram till att den antagligen inte stämde eftersom han, tre och en halv vecka senare, var 50,5 cm. William Olof Arthur har fått namn efter de män som betytt mest för mig och Henrik, min morfar Arthur och Henriks farfar Olof.

Såhär efteråt äter han som den Bjuvenstedt han är, går upp i vikt som en raket och är vår lilla ögonsten.